Det här med cyklingen är en intressant grej. Ungefär som styrketräningen i min träningsvärld. Jag vill gärna ägna mer tid och bli bättre på att cykla men det blir liksom inte av. Så har det tidvis varit med styrketräning också; där är status just nu att jag har svårt att få in pass på gymmet, men tränar hemma några gånger i veckan och är nöjd så.
Men cyklingen alltså. Det är pinsamt att erkänna men förra sommaren var min racer inte i användning fler gånger än antalet cykelbyxor i min garderob. Och jag har inte så många par. De gångerna som vi var ute var ändå väldigt roliga, men när man har valet ”springa eller cykla” är det liksom en no-brainer. Klart att jag hellre springer då.
Mycket ligger i att jag inte har teknik och rätt styrka för att få ordentligt tempo och intensitet när jag cyklar. Pulsen stiger inte alls på samma sätt som när jag springer, och det känns inte effektivt. Dessutom får jag ont i sittbenen. Och så tycker jag att det är lite meckigt att ta sig ut på cykelpass, lagom lat som jag är. Dessa saker är ändå sådana som jag ser som problem just för att jag saknar cykelvana.
Tänker inte garantera att jag ska cykla mer denna vår, sommar, höst, men jag kan ju försöka sänka barriärerna.
Idag premiärcyklade jag för året. Det var faktiskt inte så illa. Inte på racern dock, utan på min hybridcykel som jag tänker ”men oj vad bra denhär cykeln är, varför cyklar jag inte oftare” varje gång jag använder. Trots att pulsen inte stiger på samma sätt som när jag springer, kunde det vara en idé att varva snorkkarpassen med några mil cykling i stället. Liksom försöka smyga in ett cykelpass här och var.
Nästa gång ska jag dock komma ihåg glasögon. Idag var det väldigt dammigt i luften. Synd bara att jag tappade mina sportbrillor i Djurgårdsbrunnskanalen i somras…
Men tusan så snuvig man blir att att cykla. Jag får snyta mig i ett
