Helsingfors och i fas

Ligger lite på back då det gäller bloggande just nu känner jag. Kompenserar det med att ligga på framkant då det gäller annat, såsom att träna, leva och jobba. I helgen var vi i de gamla hemkvarteren i Helsingfors och umgicks med vänner. Bilder får tala:

Gick en långpromenad som traskats många gånger förr: Drumsö – Lövö – Munksnäs – Mejlans – Töölö – Esplanaden.

Inspekterade siffermarkeringar på marken och sa ivrigt ”här går nog marathonbanan, marathon här ska jag nog springa snart”. ”Nä, det är säkert några andra markeringar” sa mitt sällskap. ”Det tror jag inte” sa jag och letade upp bevis. Svampar i dikesrenen. Ha! 

Och lite andra svampar.

Och så klart längs den enligt mig finaste vägen i stan, Eirastranden där jag sprungit väldigt många varv. Inklusive stop för godaste glassen, här i smak citron-kvarg. Längtade tillbaka lite. Gick förbi mitt gamla kontor där jag spenderat oproportionellt många timmar och längtade inte tillbaka lika mycket.

Så, nu är jag i fas igen. Och Snorkkarlöpning idag och igår. Check check.

7 km och människa

Jag har varit i USA en snabbvisit. Man måste väl ändå lägga det i kategorin snabbvisit när man inte ens har med springkläder, för löpning skulle det inte ha funnits en minut till. En sådan intensiv resa med allt för lite sömn (för mig som inte har förmågan att sova på flyget hur jag än försöker) har dock förmågan att dränera en ganska ordentligt. Tur att det finns metoder för att bli människa igen.

Kom hem vid lunchtid, och bytte direkt om till springkläder, fortsatte med det dagsgamla sminket på. Med lätt bävan tog jag på mig springskorna; hade fått skavsår på hälen av ett par nya skor (och de var visst inte intrampade för att klara av flygtjocka fossingar; visste väl att jag skulle ha tagit med springskorna ändå). Som tur var kändes skavet inte alls av med springskorna på. Världshärligt sommarväder som jag verkligen njöt av efter att knappt ha haft nosen ute de senaste dagarna.

Ljuger om jag skriver att det var ett skönt och lätt löppass, för det var det inte. Tung i kroppen, segt steg, men efter en bit lyckades jag lura tankarna på annat. Ca 7 km fick dock vara lagom. Och det räckte för att bli människa igen. En koncept som aldrig sviker.

Premiär för linne och rosa kjol idag. Båda har jag fått från Craft.

Dunderkuren

Jag vet precis vad som funkar för att komma på bana igen efter en resa över Atlanten. Eller över huvudtaget när jag varit ut på vift. Hem och lämna av väskorna, på med springkläder trots att det känns segt, ut och dra av ett pass. Ja kanske inte om jag kommer hem mitt i natten då.

En annan kur som jag efter ett antal resor kommit fram till passar mig bra är att se till att äta middag innan jag går på planet i USA. Det betyder att jag hinner gå några steg efter maten och innan jag försöker somna. Sen tackar jag nej till middag på planet och låtsas att det är natt (får dock nästan aldrig tag på sömnen men håller envist ögonen stängda i många timmar). Att äta middag och sen bara sitta prick stilla är ingen höjdare för sömnen eller känslan.

Men idag följde jag dunderkuren. Kom hem, på med springkläderna och ut på en milrunda i ganska fint tempo. Den typiska känslan av lång flygresa i lederna, att det liksom känns lite svullet och vätskigt, eller om det är uttorkade leder, vet inte riktigt. I alla fall en indikation om att ett rätt vanligt pass räcker långt. Kuren som gjorde att jag kunde krama ur lite värde av den här dagen också. Dunderkuren löpning som gjorde att ratingen på livet just idag steg från en trött 6a vid starten till en 9a, minst, vid löppassets avslut.

Och dunderkur för att se till att man är pigg och alert för en dag med jobb stavas så klart också l.ö.p.n.i.n.g. En tidig tur längs Lake Michigan där det till och med fanns en strand. Sista hundra metrarna öppnade sig dock himlen och det öste ner regn. Lite fördelar ska man minsann ha om man ger sig ut på löptur innan kl 6.

Senaste dagarna

Hade publicerat detta inlägg redan igår men vet inte riktigt vad som hände, så här kommer igen ett något föråldrat inlägg. Senaste dagarna alltså: Har bland annat sett ut så här:

1. Coldstone glass. Varför motstå? Eller som jag gissar amerikanerna skulle säga ”Life is too short – eat desert first”.

2. Vandring i nationalpark och i och med detta kom jag på varför amerikaner alltid sett så frågande ut när jag pratat om orientering och hur bra och lärande sport det är. Allemansrätten funkar ju inte riktigt som hemma.

3. Barbecuat som man bör om man bor i ett gigantiskt hus. Efter allt det goda var vi tvungna att beställa en ny grill.

4. Och sprungit lite i blåst men sol.

20120425-005317.jpg

20120425-005351.jpg

20120425-005410.jpg

20120425-005428.jpg

Appia Antica

Italienare är ett springande folk. Det kommer jag ihåg att jag lade märke till när vi var på Sardinien och semestrade för några år sedan, och det lade jag märke till idag när vi efter tips från en springande professor tog oss ut från de värsta turistattraktionerna i centrala Rom, och utanför stan för att vandra längs en väldigt fin väg.

Många löpare, de flesta verkade vara ute på ”umgås med kompisen” löpning, vissa sprang snabbare, men de flesta verkade ta det ganska lugnt för att i stället fokusera på att kunna prata vilt samtidigt. (Detta med att springa snabbt/ långsammare i andra kulturer ska jag återkomma till i ett inlägg snart – några observationer på lut där.)

Fastän jag idag inte hade löparkläder på kände jag mig väldigt hemma där på stigen. Lätt att känna så bland människor som fattar det här med livskvalité.

Så alltså: Dagens Rom-rekommendation är Appia Antica. Löparskor på!

20120416-001122.jpg

Good morning spring

Nu har det ju i och för sig blivit kväll igen men i morse hade jag möjligheten att dra ut på en morgonjogg i ett vårigt London. Väldigt ljust, väldigt avslappnande och väldigt bra påminnelse att jag gjorde några serier med squats igår morgon; gjorde en del andra styrkeövningar också men de gör sig inte påminda på samma brutala sätt.

I morse sprang jag främst i Green Park, längs Pall Mall och St James Park och för er som åker till London och vill springa rekommenderas dessa, liksom så klart även Hyde Park. Många andra löpare och många vänliga leenden.

Kul att hinna springa i stan denna gång, för det var ett tag sedan jag hade den möjligheten trots att jag varit här.

20120322-204705.jpg

20120322-204740.jpg

We send all the runners there

Vid halv 6 i morse hade jag ätit upp all frukost jag bunkrat upp med, jobbat någon timme, och tröttnade på att vänta på att det skulle bli ljust. En sväng på hotellgymmet med en mile (alltså inte en mil) löpning, överkroppsstyrka, bålträning och yogamoves!. Efter en halvtimme där hade det ändå inte blivit ljust så jag fick invänta ljuset en stund till.

När det blivit ljust traskade jag ner till reception för att få tips på var jag kunde springa; receptionisten som inte såg ut som någon löpare direkt beskrev en park i närheten och sa att ”We send all the runners there”. Ok, sa jag, ”And do they ever come back?”We don’t know, we never follow up on that” fick jag som svar. ”That feels safe – I will go there. Never mind on the follow-up” var min respons. Sen skrattade vi tillsammans i några minuter.

Parken var faktiskt riktigt trevlig, dock var vägen dit väldigt traffikerad och inte så trevlig trots att det fanns väg för fotgängare. Och tillbaka kom jag också. Mindre mosing och trött än innan och nöjd att ha fått springa lite efter flera dagar utan löpning. 

I morgon ska jag nog berätta för receptionisten att jag kom tillbaka från löpturen. Så kan han säga till nästa som frågar om löprundor att ”Once one runner came back for sure”.

Uppleva världen springandes?

Jag har som bekant ett ganska stort reseintresse. Reser mycket i mitt jobb (därför jag varit frånvarande några dagar) och reser också gärna på fritiden/ semestern. Resandet i jobbet tillåter tyvärr inte så mycket tid att se sig omkring men det är ändå upplevelser som ger mig väldigt mycket, och de korta löpturerna som jag ibland lyckas få in känns som guld. Vi har också varit på i snitt två längre semesterresor utomlands (förutom resor till hemlandet) per år senaste åren.

Ännu har vi inte varit på någon träningsresa utomlands, men tanken lockar mig. Karin lägger stor del av sin semester på cykelresor till diverse spanska öar, och jag tycker det verkar kanon. Orka mera-Anna har precis varit på Playitas och tränat en vecka, och väldigt många åker på löparresorna till Portugal. Ändå är den här typen av resor inte riktigt min stil; vill gärna planera själv, bestämma egna träningen och egna sällskapet. Att åka utomlands för att springa lopp verkar också vara himla kul, men det har hittills inte heller blivit av för mig, främst för att jag tycker att jag reser så mycket i tjänsten, att jag inte vill resa för att springa lopp. Dessutom brukar jag vara ganska lat under mina semesterresor.

Senaste veckorna har jag följt Ingmarie som varit på roadtrip längs Highway 1 i Californien. Bilat en bit, och stannat och upplevt platser springandes. En sådan resa skulle jag också vilja göra; är liksom Ingmarie ganska USA frälst efter att ha bott där i ett år. Nu planerar och funderar jag på denna idé, och måste nog snart sluta för det går ändå inte ännu att beställa flygbiljetter för den tid då vi vill åka. Att fundera, drömma och planera är roligt vare sig det blir av eller inte.

Vad är din drömresa som inkluderar träning/ löpning?

Såhär typ?

20 minuter räcker

Kom hem från årets sista jobbresa när det började skymma idag. Ville gärna ut och springa en sväng, men tyckte att vädret var lite motbjudande. Såsade omkring hemma och funderade på saker. Tänkte att jag kanske borde ge mig ut och springa. Kom på att jag varit utomhus mindre än en minut under dagen, vilket är att jämföra med minst 2 timmar som jag annars är ute per dag; är rätt bra för att vara en person som jobbar inne, och som helst trycker hemma på kvällarna. Funderade om jag skulle ta mig ut och springa. Bestämde mig för att inte springa. Oroade mig över saker som jag inte kan påverka. Kände mig allmänt olustig.

Bestämde mig för att ge mig ut och springa. 20 minuters luffsande som övergick till mer galopp. Kändes lätt, kändes rätt. De saker jag oroade mig över kanske inte löser sig av att jag springer i 20 minuter, men hur man ser på saker kan bearbetas. Idag räckte det med dessa 20 minuter.

Efter lillajul

Jag slutade inte att träna efter straffintervallerna. Inte initialt i alla fall. Dock kände jag av de två tyngre passen förra onsdag och torsdag.

Fredag sprang jag ett tempopass igen. Nästan 7 km i 5min-tempo. Det kändes bra, och jag kände mig i rätt bra springform. Ända tills jag kom på att 5 min/km faktiskt måste underskridas för att komma under 3.30 på maran.

Med det kom jag ner på jorden igen, och tog flyget för att fira lillajul på en plats där man firar lillajul. Satt bra med två dagars vila, och idag var jag på träningshumör, och tänkte ”now we´re talking” när jag sprang iväg i vinterblåsten i morse. Tog till och med en omväg, för att försäkra mig om att säkert springa i rak motvind (ja, det är sant att det var därför), och har dessutom gymmat och sprungit igen.