Trött är jag i alla fall, men jag är säker på att ljuset och träningen gör tröttheten mildare. Tröttheten ett nytt fenomen för en person som brukar kunna stretcha i dygnet både här och där om så behövs. Nu får jag prioritera var energin läggs, och det blir på det jag gör om vardagarna. Men nu är det helg och det äntligen funnits tid och ork åt att packa upp väskorna från senaste veckoslut som stått så gott som orörda sedan söndag kväll (väskorna fyllda med en hel garderob till en liten människa), och så har kylskåpet fyllts och det har trampats ett par cykelmil. I morgon ska löpsteget testas (inte sprungit sedan i måndags) OCH utegymmet attackeras.

Kvällsmagi

Att första dagen på vad som känns som en evighet (egentligen bara en vecka) komma hem innan kl 20. Senaste kvällar har varit fulla av aktiviteter, och innan det några dygn hemifrån.

Och dra modet till ny nivå: Klänning med strumpor, toppat med cykelshorts

Att känna att jag till och med blir bättre på cyklingen.

Trodde jag inte själv för några månader sen

Att bara vara.

Snorkkarmåndag idag igen. Löpning blandat med promenerande. Nu känner jag mig faktiskt också lite klumpig, och det finns liksom inget annat alternativ än att springa med lågt steg. Finns inte heller så stora möjligheter att justera tempot. När jag närmade mig ett trafikljus noterade jag att om jag skulle spurta skulle jag hinna över. Det här går ju ganska bra tänkte jag när jag på lätt fot ökade tempot för att hinna över vägen 50 meter fram. Så kikade jag till höger när jag sprang förbi ett butiksfönster, såg min egen spegelbild och mitt löpsteg. Made my day. Långt i alla fall. Det såg faktiskt riktigt roligt ut. En springande klumsedums, och inte riktigt det där skuttet jag tänkte mig. Inte kanske så konstigt att de som jag berättar för att jag fortfarande springer verkar förvånade (imponerade).

Det må se klumpigt ut men viktigaste är ändå hur jag känner mig. Betydligt smidigare än den där klumsedumsen. Tar den där stilstudien med en nypa salt.

Fluffpuff

En del av ens (min) identitet ligger i det jag sysselsätter mig med på fritiden. Och en stor del av min fritid vill jag att ska läggas på träning, att tänka på träning. Riktigt tävlingsfokuserad har jag inte varit på många år då det kommer till löpning, däremot träningsfokuserad. Jag tycker det är roligt och det är en del av mig.

Jag har alltid tyckt att promenader varit rätt obetydliga som träningsalternativ, och det där med power walks har jag fnyst åt i smyg. Som umgås-form, för att få frisk luft eller för att ta sig från plats A till B har dock promenader fullständigt fyllt sin funktion, men träning, nix. Likadant har det varit med cykling. Inte riktigt värt att byta om för att cykla, inte en ”riktig” träningsform om det då inte varit fråga om ett flera timmars pass.

Nu har jag lite andra fysiska förutsättningar, men mitt psyke har fortfarande nästan samma träningsbegär och det skulle antagligen komma att ge mig en identitetskris om jag skulle definiera nuvarande träning enligt mina vanliga mått. Då skulle jag nämligen knappt träna alls. Vilken tur att jag är så flexibel och att det är jag själv som bestämmer definitioner.

Så. Just nu tränar jag när jag cyklar (att vara ute och söndagscykla räknas inte), men transportcykling och övrigt trampande. Tränar när jag gör styrkeövningar hemma. Tränar när jag går aktivare promenader. Nästan så att de 25 minutrarna jag cyklade till och från en lunchdate i veckan också räknas för de gick i en rasande fart…

Svårt att säga om jag kommer att definiera om igen efter en tid.

I morse ingick även ”titta-på-blommande-körsbärsträd” i träningspasset. Kors i taket. Men så vackert.

Så med det fick det bli cykling idag. Shortspremiär, och allt. Kortärmat på hemvägen. Och ja, jag skrev visst redan att det är skönt med vår – kan vi ha det så här jämt?

Morgonsnork

Efter att inte ha cyklat sedan i måndags kände jag mig faktiskt riktigt sugen på att cykla, så det fick det bli igår. Ett slags långpass på två timmar. Bara lätt vind, soligt, och vägrenar täckta med vitsippor och fint sällskap. Idag 2 km jogging till utegymmet, ett gäng övningar och 2 km jogging hem. Nöjd så. Eller egentligen – mer än nöjd. Ska jag vara ärlig tycker jag att det är lite coolt att jag börjat kunna springa igen. Det går långsamt, jag är klumpig, tar gåpauser, och antagligen inte så många pass jag kommer att springa till, men ändå.

Det som fortfarande funkar för pigghet, gladhet och må-bra-het är lite motion och frisk luft. På onsdagen när jag gick ut på promenad var shorts och tunn tröja perfekt, medan torsdagsmorgonen var så kylig att jag trots långa tights och underställ och t-shirt var tvungen att springa i stället för att gå… jag som inte sprungit mer än 200 meter senaste fyra veckorna. Men det gick fint. Lite klumpigare än för fyra veckor sedan, lite stel i höft, men inget som gjorde ont. Med korta gå-pauser och stop vid trafikljus lufsade jag omkring i ca en halvtimme. Luv it! 

Den magnifika milen verkar dessutom vara perfekt anpassad för lufsare i ca 7:30-tempo. När man går där får man stanna vid varje korsning och vänta på gåsignal, och att springa där i bättre tempo som jag gjort någon gång tidigare innebär också ett förfärligt intervallande, men just detta löparsölande funkade perfekt. Rena rama vågen och jag behövde knappt stanna alls.

Idag lever jag på gårdagens lufs och en promenad – i övrigt rullgardinen ner. Galet trött.

Vinande vind mellan de små stugorna…

Hur svårt kan det va? Kommer jag på mig själv med att tänka. Bygg upp konditionen successivt och slappa inte till under vintern.

Men så tänker jag en gång till. Det är ganska lätt att slappa till. Hur aktiv cyklist har jag varit under vintern? Har någon av mina tre cyklar varit ute kanske? Och om jag jämför cyklingen för tre veckor sedan med nu – väldigt stor skillnad.

Kikar på programmet i tidningen igen. ”De första passen är alltid värst” – Check på den.

Det här gör att jag lite nyfiket börjar fundera på vilka andra aktiviteter som samma tänk kan användas på. Att lägga tre veckor på att gå från att inte alls gilla att (i mitt fall) cykla till att se fram emot nästa cykelsväng. Rätt liten investering.

I höstas lade jag 5-6 månader på att komma in i yogan. Visserligen i snitt bara en gång i veckan, ofta bara varannan. Det var nästan lika hög barriär varje gång. Kom helt enkelt inte in i yogan. En gång i veckan är antagligen för sällan. Och kanske fanns inte riktigt viljan. Med cyklingen finns verkligen viljan. Just i detta skede åtminstone.

Så. Jag tror att man kan lära sig tycka om det mesta i aktivitets/ träningsväg. Det handlar om att göra den där första investeringen. ”De första passen är alltid värst”. Så rätt. Det kommer nog att gå att kränga några ytterligare lösnummer med de där programmen.

Sämsta: Att jag idag tvättade cykeln med högtryckstvätt trots att jag vet att det inte är snällt mot de oljiga delarna av cykeln. Ville bara ha en ren cykel utan att anstränga mig.

Godaste: Morgonkaffet. Alltid det godaste.

Träning: Transportcykling med en extra sväng på hemvägen. Och hemmastyrka.

Snackis: Veckans snackis mer korrekt. Nya träningspodcasts. Inom (amerikanska) Paleo-rörelsen har man varit bra på det här med podcasts länge, skrev om min favorit här. I veckan lanserade Träningsglädje-Sara sin nya podcast, Lofsan & co har också kommit med mer föräldra-träningsrelaterad pod, och sedan en tid tillbaka har InnerStrength-Petra kommit med några avsnitt. Vissa av dessa lockar mig mer än andra, men kul att det kommer nygamla influenser i blogg-/ pod-världen.

Plagg: Scarf med fjärilar på. Känns vårigt.

Lika som bär: Hon på kaffekoppen nedan och jag blir mer lika för varje dag

Lyx: Att jag har en ny Power-Houdini att dra på mig.

Lata skönhetstips: Färgade ögonfransar. Så praktiskt.

Löpartanke: Snart bara en månad kvar till Stockholm marathon. Då ska jag anmäla mig till Stockholm marathon 2014.

Ros: Till de som sopat nästan alla vägar. Sista rycket nu så behöver jag inte tugga småsten en timme efter varje cykeltur!

Ris: Till mig själv som ibland sitter med benen i kors. Inte bra.

Väder: En regnig morgon som tydligen gör att Stockholmare låter cykeln stå kvar hemma trots att det slutat regna när det är dags att ge sig ut. Win och mer cykelbane-space till mig.

Crazy-Snork: Att jag tog vägen hem genom skogen. Verkligen helgalet.