Jag är inte så kaxig då det gäller pigghet nu. Efter USA resan i början av maj tog det en hel vecka innan jag kände mig återhämtad, och efter att ha varit borta långhelg förra helgen tog det flera dagar innan jag kände mig helt på banan. Utan vårljuset och mina dagliga två mil på cykel skulle jag nog vara väldigt trött just nu.

Trött är jag i alla fall, men jag är säker på att ljuset och träningen gör tröttheten mildare. Tröttheten ett nytt fenomen för en person som brukar kunna stretcha i dygnet både här och där om så behövs. Nu får jag prioritera var energin läggs, och det blir på det jag gör om vardagarna. Men nu är det helg och det äntligen funnits tid och ork åt att packa upp väskorna från senaste veckoslut som stått så gott som orörda sedan söndag kväll (väskorna fyllda med en hel garderob till en liten människa), och så har kylskåpet fyllts och det har trampats ett par cykelmil. I morgon ska löpsteget testas (inte sprungit sedan i måndags) OCH utegymmet attackeras.

Att cykla hem i motvind, medvind, sidovind och virvelvind. Att gå en bit genom skogen och i uppförsbackarna med en cykel som tyngd nästan känna mjölksyra i benen. Att få upp flåset. Att stanna och dofta – nu doftar det verkligen så vårsommar!

Kvällsmagi

Att första dagen på vad som känns som en evighet (egentligen bara en vecka) komma hem innan kl 20. Senaste kvällar har varit fulla av aktiviteter, och innan det några dygn hemifrån.

Och dra modet till ny nivå: Klänning med strumpor, toppat med cykelshorts

Att känna att jag till och med blir bättre på cyklingen.

Trodde jag inte själv för några månader sen

Att bara vara.

Jag har förklumpigast ganska starkt senaste halvåret. Så klart. Och inget som är oväntat, utan precis som det ska. Ska skriva ett inlägg om det här någon dag, men inte nu. Redan för 7-8 veckor sedan när jag sprang tyckte min bredvidcyklande make synd om mig när han småfnissande konstaterade att jag börjat se lite klumpig ut när jag sprang (han poängterade dock att detta var i förhållande till mina vanliga, lätta steg). Visst var jag redan då klumpigare än i normalläge, men jag kände det mest som att jag sprang med ett lägre steg.

Snorkkarmåndag idag igen. Löpning blandat med promenerande. Nu känner jag mig faktiskt också lite klumpig, och det finns liksom inget annat alternativ än att springa med lågt steg. Finns inte heller så stora möjligheter att justera tempot. När jag närmade mig ett trafikljus noterade jag att om jag skulle spurta skulle jag hinna över. Det här går ju ganska bra tänkte jag när jag på lätt fot ökade tempot för att hinna över vägen 50 meter fram. Så kikade jag till höger när jag sprang förbi ett butiksfönster, såg min egen spegelbild och mitt löpsteg. Made my day. Långt i alla fall. Det såg faktiskt riktigt roligt ut. En springande klumsedums, och inte riktigt det där skuttet jag tänkte mig. Inte kanske så konstigt att de som jag berättar för att jag fortfarande springer verkar förvånade (imponerade).

Det må se klumpigt ut men viktigaste är ändå hur jag känner mig. Betydligt smidigare än den där klumsedumsen. Tar den där stilstudien med en nypa salt.

Fluffpuff

Senaste månaderna har jag fått lov att definiera om vad som jag anser vara träning. Inte så konstigt. Malin skrev ett inlägg om ”hålligång” som tangerade detta till viss del.

En del av ens (min) identitet ligger i det jag sysselsätter mig med på fritiden. Och en stor del av min fritid vill jag att ska läggas på träning, att tänka på träning. Riktigt tävlingsfokuserad har jag inte varit på många år då det kommer till löpning, däremot träningsfokuserad. Jag tycker det är roligt och det är en del av mig.

Jag har alltid tyckt att promenader varit rätt obetydliga som träningsalternativ, och det där med power walks har jag fnyst åt i smyg. Som umgås-form, för att få frisk luft eller för att ta sig från plats A till B har dock promenader fullständigt fyllt sin funktion, men träning, nix. Likadant har det varit med cykling. Inte riktigt värt att byta om för att cykla, inte en ”riktig” träningsform om det då inte varit fråga om ett flera timmars pass.

Nu har jag lite andra fysiska förutsättningar, men mitt psyke har fortfarande nästan samma träningsbegär och det skulle antagligen komma att ge mig en identitetskris om jag skulle definiera nuvarande träning enligt mina vanliga mått. Då skulle jag nämligen knappt träna alls. Vilken tur att jag är så flexibel och att det är jag själv som bestämmer definitioner.

Så. Just nu tränar jag när jag cyklar (att vara ute och söndagscykla räknas inte), men transportcykling och övrigt trampande. Tränar när jag gör styrkeövningar hemma. Tränar när jag går aktivare promenader. Nästan så att de 25 minutrarna jag cyklade till och från en lunchdate i veckan också räknas för de gick i en rasande fart…

Svårt att säga om jag kommer att definiera om igen efter en tid.

I morse ingick även ”titta-på-blommande-körsbärsträd” i träningspasset. Kors i taket. Men så vackert.

Senast jag sprang Snorkkar-pass fick jag anpassa vägen för att undvika isbeklädda stigar. Igår när jag igen spang iväg (okej – lufsade blandat med promenerande) var det helt torra stigar och gröna små löv på träden. Så snabbt det går, och så härligt med vår. Löpning nu känns mer som något slags styrkepass, fram om kondition, och trots att det funkar att springa kan jag ändå konstatera att cykling verkar vara en mer lämplig aktivitet för mig framöver. Ska jag springa räcker det med några få kilometrar.

Så med det fick det bli cykling idag. Shortspremiär, och allt. Kortärmat på hemvägen. Och ja, jag skrev visst redan att det är skönt med vår – kan vi ha det så här jämt?

Morgonsnork

Har varit ganska seg hela helgen, men tror att jag börjar vara på banan igen nu lagom till måndag. Jag vet inget som är så energipåfyllande som att vara hemma, göra små utflykter, gå promenader och träna lite.

Efter att inte ha cyklat sedan i måndags kände jag mig faktiskt riktigt sugen på att cykla, så det fick det bli igår. Ett slags långpass på två timmar. Bara lätt vind, soligt, och vägrenar täckta med vitsippor och fint sällskap. Idag 2 km jogging till utegymmet, ett gäng övningar och 2 km jogging hem. Nöjd så. Eller egentligen – mer än nöjd. Ska jag vara ärlig tycker jag att det är lite coolt att jag börjat kunna springa igen. Det går långsamt, jag är klumpig, tar gåpauser, och antagligen inte så många pass jag kommer att springa till, men ändå.

Firandet av Valborg och första maj fick i år ge vika för en resa till andra sidan Atlanten. Den sista på ett bra tag, känns lite vemodigt, men ändå skönt att inte ha fler långa flygresor på agendan. Jag brukar klara av jetlag rätt smidigt – tur det eftersom jag ändå är i USA några gånger per år. Nu märker jag dock en stor skillnad och det går inte bara att hoppa över att sova för att ta igen en del av det under följande helgs nätter som jag brukar. Nu börjar jag må direkt illa när jag blir trött och är vaken fel tid av dygnet och när jag äter i annat mönster än vanligt.

Det som fortfarande funkar för pigghet, gladhet och må-bra-het är lite motion och frisk luft. På onsdagen när jag gick ut på promenad var shorts och tunn tröja perfekt, medan torsdagsmorgonen var så kylig att jag trots långa tights och underställ och t-shirt var tvungen att springa i stället för att gå… jag som inte sprungit mer än 200 meter senaste fyra veckorna. Men det gick fint. Lite klumpigare än för fyra veckor sedan, lite stel i höft, men inget som gjorde ont. Med korta gå-pauser och stop vid trafikljus lufsade jag omkring i ca en halvtimme. Luv it! 

Den magnifika milen verkar dessutom vara perfekt anpassad för lufsare i ca 7:30-tempo. När man går där får man stanna vid varje korsning och vänta på gåsignal, och att springa där i bättre tempo som jag gjort någon gång tidigare innebär också ett förfärligt intervallande, men just detta löparsölande funkade perfekt. Rena rama vågen och jag behövde knappt stanna alls.

Idag lever jag på gårdagens lufs och en promenad – i övrigt rullgardinen ner. Galet trött.

Vinande vind mellan de små stugorna…

Har man löparvanan inne kan det vara svårt att förstå att människor har så svårt att komma igång med löpträning. I ett magasin jag läste i helgen var det program för hur man skulle komma igång med att springa. Från raska promenader i varierande terräng, varierande längd, till att börja smyga in korta sträckor med löpning i promenaderna till att om ett antal veckor kunna springa ett par kilometer i sträck. Liknande kom-i-gång-program som man ser i tidningar varje vår. ”De första passen är alltid värst” står det oftast.

Hur svårt kan det va? Kommer jag på mig själv med att tänka. Bygg upp konditionen successivt och slappa inte till under vintern.

Men så tänker jag en gång till. Det är ganska lätt att slappa till. Hur aktiv cyklist har jag varit under vintern? Har någon av mina tre cyklar varit ute kanske? Och om jag jämför cyklingen för tre veckor sedan med nu – väldigt stor skillnad.

Kikar på programmet i tidningen igen. ”De första passen är alltid värst” – Check på den.

Det här gör att jag lite nyfiket börjar fundera på vilka andra aktiviteter som samma tänk kan användas på. Att lägga tre veckor på att gå från att inte alls gilla att (i mitt fall) cykla till att se fram emot nästa cykelsväng. Rätt liten investering.

I höstas lade jag 5-6 månader på att komma in i yogan. Visserligen i snitt bara en gång i veckan, ofta bara varannan. Det var nästan lika hög barriär varje gång. Kom helt enkelt inte in i yogan. En gång i veckan är antagligen för sällan. Och kanske fanns inte riktigt viljan. Med cyklingen finns verkligen viljan. Just i detta skede åtminstone.

Så. Jag tror att man kan lära sig tycka om det mesta i aktivitets/ träningsväg. Det handlar om att göra den där första investeringen. ”De första passen är alltid värst”. Så rätt. Det kommer nog att gå att kränga några ytterligare lösnummer med de där programmen.

Nej jag har inte blivit skogstokig. Däremot har jag kunnat gå flera promenader i skogen i helgen. Så fantastiskt skönt som jag föreställt mig. Nästan all rygg/ bäckensmärta är borta och i morse lufsade jag faktiskt ett par hundra meter på väg till utegymmet. Inte riktigt springredo ännu, men absolut användbar för skogspromenader i lugn takt. Så glad så jag ändå får erkänna mig lite skogstokig.

Torra stigar, prassel från fjolårets löv vid sidan om, fåglar som kvittrar som tokar, små skott på en del träd. Och vit- och blåsippor som blommar.

Bästa: Att vardagsveckan avslutas med tänket att det varit en väldigt bra vecka. Och att nästa vecka kommer att bli minst lika skoj. Däremellan en helg och det kan inte bli bättre. +100 andra saker som skulle kvala in här.

Sämsta: Att jag idag tvättade cykeln med högtryckstvätt trots att jag vet att det inte är snällt mot de oljiga delarna av cykeln. Ville bara ha en ren cykel utan att anstränga mig.

Godaste: Morgonkaffet. Alltid det godaste.

Träning: Transportcykling med en extra sväng på hemvägen. Och hemmastyrka.

Snackis: Veckans snackis mer korrekt. Nya träningspodcasts. Inom (amerikanska) Paleo-rörelsen har man varit bra på det här med podcasts länge, skrev om min favorit här. I veckan lanserade Träningsglädje-Sara sin nya podcast, Lofsan & co har också kommit med mer föräldra-träningsrelaterad pod, och sedan en tid tillbaka har InnerStrength-Petra kommit med några avsnitt. Vissa av dessa lockar mig mer än andra, men kul att det kommer nygamla influenser i blogg-/ pod-världen.

Plagg: Scarf med fjärilar på. Känns vårigt.

Lika som bär: Hon på kaffekoppen nedan och jag blir mer lika för varje dag

Lyx: Att jag har en ny Power-Houdini att dra på mig.

Lata skönhetstips: Färgade ögonfransar. Så praktiskt.

Löpartanke: Snart bara en månad kvar till Stockholm marathon. Då ska jag anmäla mig till Stockholm marathon 2014.

Ros: Till de som sopat nästan alla vägar. Sista rycket nu så behöver jag inte tugga småsten en timme efter varje cykeltur!

Ris: Till mig själv som ibland sitter med benen i kors. Inte bra.

Väder: En regnig morgon som tydligen gör att Stockholmare låter cykeln stå kvar hemma trots att det slutat regna när det är dags att ge sig ut. Win och mer cykelbane-space till mig.

Crazy-Snork: Att jag tog vägen hem genom skogen. Verkligen helgalet.