Årets snabbaste

För det mesta blir det ju varken långt eller snabbt när jag är ut och springer. Först tänkte jag skriva att mina pass bara är en form av transport, och alltså av nyttokaraktär, men så kände jag att det inte alls stämde. Mina transportpass är min tid för mig själv, och den tiden används absolut bäst om jag spenderar den springandes. Koppla på, koppla av jobbhjärnan. Planera middagarna de kommande dagarna. Kolla på folk. Tänka igenom saker som ska göras, saker som kan prioriteras bort. Tänka långsiktigt, tänka kortsiktigt, tänka onödigt mycket, inte tänka alls.

Men så händer det – att jag faktiskt fokuserar på att bara springa, som jag gjorde igår. Första eftermiddagen i år springandes i t-shirt. Lite småsvalt, men skönt. Lätthet i kroppen, lätthet i huvudet. Dessutom på väg för att hämta en liten. Som jag sprang (egen definition). Kutade om alla jag såg, hade flyt med trafiken, benen trummade på, leendet där. Årets snabbaste femkilometer för mig. På med en jacka, redo för sandlådan.

Hej – det är ju vår!

Väldigt tyst blev det här, och jag märker att det nästan är två månader sedan senaste uppdatering – då var det ju fortfarande vinter. Men om det har blivit noll rader här de senaste månaderna så har det blivit desto fler steg sprungna och promenerade. Tycker jag ligger rätt bra till faktiskt. Med undantag för senaste veckorna då det varit mycket resande; vi semestrade i Japan över påsken och så har det varit en och annan övrig trip, så har jag snorkkat för fullt. Njutit av att det blivit ljusare, sprungit i snöslask, mot- och medvind, regn och sol. Ja, och så har jag anmält mig till Stockholm marathon och startbeviset är mottaget – känner verkligen redan suget. Inga speciella tidsmål uppsatta, men skoj ska det bli.

Marathonet blir med mina relativt korta snorkkarpass som träning. Eller ja, jag sprang ju faktiskt ett långpass i augusti förra året. Sen dess tror jag inte jag sprungit över en mil faktiskt. Tror starkt på att det där att springa med huvudet: Så länge huvudet är inställt på att det blir jobbigt, gör lite ont (inte skade-ont, utan trött-ont), att det är långt, så hänger resten med. Så blir det när man springer bara kortare pass – man har inte ens vett att ha respekt för distansen. Det där med att ha uthålligheten i huvudet ska jag återkomma till – bara det inte tar två månader till nästa inlägg.

Och hej! Stoppa pressarna - jag har en ny löparrygga. Samma modell som tidigare såklart.

Och hej! Stoppa pressarna – jag har en ny löparrygga. Samma modell som tidigare såklart.

Dedikation

Long time, no hear, no see. Men det är bra här. Sen sist har vi varit en sväng till värmen, ojoj så skönt det var, jag har varit ute på vift i andra ärenden, och vardagen har förflutit.

Det ställer sina krav bara att portionera ut tiden rätt för att få vardagarna att gå ihop med heltidsjobb, resor, kvällsaktiviteter, dagishämtningar, matlagning, allt det vardagliga (ja, det är ju inte precis som att vi är unika där). Och så träning. Alla har vi ju samma antal timmar, men olika omfattning på saker som vi vill lägga tiden på.

Jag har tänkt ganska mycket på det där med att vara beslutsam och dedikerad senaste tiden. Fastän jag bara har motionstänket har jag viljan att träna en del. Sisådär en 7-8 transportpass i veckan (låter kanske mycket men det är korta pass så det blir kanske en fem mil i veckan) och några styrkepass. Fastän det inte är några stora mängder och inte något enormt krävande gällande tidsåtgången, görs den träningen inte av sig självt. Tror det var under ett transportpass på väg till dagis som jag nästan inte kunde tänka annat – ja, förutom att jag tänkte på den piskande vinden som innehöll även snö och regn. Just då tänkte jag att jag minsann är väldigt dedikerad, väldigt envis, och ja, jag tycker om att springa också trots att det inte är trevligt att vara ute.

Samma tankar hade jag nu i veckan när jag var ute och reste, hade åkt iväg innan tuppen ens svängt sida, varit igång hela dagen, men i stället för att lägga mig raklång på sängen på hotellet tog jag på mig springkläderna och stack ut. För att jag vet att det gör mig gott – speciellt i sådana situationer. Men, tankarna igen: Det krävs att en är dedikerad. För roligt att springa är det verkligen inte alltid (löparglädje i varje steg – jo jag tackar jag).

Tur i alla fall att det för det mesta är det. So long!

Lättroad...

Lättroad…

Tänka efter (eller Helvetesveckan)

För någon vecka sedan såg jag på Nyhetsmorgon om en ny bok: ”Helvetesveckan”. Konceptet i sig verkade intressant, däremot tycker jag att namnet är fjantigt missvisande, men en som skriver böcker eller konstruerar koncept av redan etablerade idéer behöver såklart en slående rubrik för att sälja. Men vi bortser från det. Nu har jag ju inte läst boken, men inslaget i morgon-tv lade upp några mål, ett per dag. Något i stilen med:

Måndag: Bli medveten om dina vanor och ovanor

Tisdag: Modus och fokus: Vem är jag i olika situationer, tänk i jobbsituationer, när jag är hemma med dottern, med maken, när jag är själv, med vänner osv.

Onsdag: Planering: Gör års, månads, vecko och dagsplanering.

Torsdag: Skjut inte upp saker, använd inte sociala medier på dagstid, gå, spring, cykla dit du ska.

Fredag: Vila.

Lördag: Lista det du är bra på, tänk positiva tankar.

Lite googlande t.ex. här gav en lite mer komplett lista:

  • Börjar måndag 05.00 och slutar söndag 22.00.
  • Upp klockan 05.00 varje morgon.
  • Var i säng klockan 22.00 varje kväll.
  • Var extremt energisk, fokuserad, medveten och plikttrogen hela veckan.
  • Håll fast vid planen.
  • Var hela tiden medveten om ditt modus och fokus.
  • Var medveten om dina olika roller under ett dygn och var ditt bästa jag i varje roll där och då.
  • Du ska vara vänlig, positiv och lösningsorienterad hela tiden.
  • Du ska vara handlingskraftig och proaktiv.
  • Pauser med medveten, kvalitativ vila är obligatoriska.
  • Lyft dig ett snäpp vad gäller kläder och generell framtoning.
  • Alla förfrågningar av privat karaktär måste besvaras på kvällstid.
  • Förbud mot sociala medier på arbetstid.
  • Sms, telefon och e-post till vänner på arbetstid är förbjudet.
  • Småprat med kollegor hålls på ett minimum.
  • Du ska träna minst en gång per dag, helst ett morgonpass.
  • Du ska enbart äta sunt hela veckan.
  • TV är förbjudet.

Ja, nu kan jag ju inte se det helvetiska i detta. Iofs. gör man gott försök att skapa en icke trevlig feeling när man t.ex. preciserar att ”Småprat med kollegor hålls på ett minimum” och ” Du ska enbart äta sunt hela veckan, och ska träna minst…”, men liksom vi bortser från konceptnamnet, bortser jag från dessa punkter som i min mening är kontraproduktiva och inget som gör mig gott. Och stiger upp tidigt, lägger mig tidigt, tränar och äter lagom sunt gör jag ändå.

Förra veckan hade jag i alla fall många av punkterna i tanken. Att vara mer medveten om vad som sker, vad som är fokus och vad jag tycker är viktigt. Det är t.ex. mycket roligare att sitta och leka om jag är precis där och då, och inte med mobilen i ena handen. Och vilken person är jag i olika situationer. Intressant att observera. Vad är mina vanor och ovanor? Vissa saker som jag kanske tänkt att är vanor, tycker egentligen är ovanor. Och tvärtom.

Punkterna om att vara proaktiv och planera är inget jag fokuserat på. Där kunde jag gott tagga ner en smula (skriver jag som ibland när jag försöker sova i stället ligger och planerar i vilken ordning jag ska göra saker, vilken ordning jag ska packa upp, när jag kommer in genom dörren och har varit på den tjänsteresa jag ska på om två månader – men ja, jag har blivit bättre på att acceptera ändrade planer sedan jag blev förälder).

Jag har läst en  del och försökt bli mera mindful senaste åren, och jag ser också resultaten. Det är dock något man får jobba med konstant, både för att behålla fokus och för att utvecklas. Så låt det ske under nya koncept som ”Helvetesveckan” ibland.

Det viktigaste jag tar med mig här är i alla fall att vara mer medveten i fler situationer. Att observera det egna agerandet. Någon dag framöver ska jag skriva del 855 om varför löpning är så bra. För detta också.

I längdspåret för ett par veckor sedan. Närvaro för att hålla i tekniken.

I längdspåret för ett par veckor sedan. Närvaro för att hålla i tekniken. 

Kravlösa krav

Även om jag anser att jag tränar ganska mycket för att vara motionär, (småbarnsmamma, karriärsfokuserad, hemmakär) är jag ändå väldigt pragmatisk då det gäller träningen. Kravlös träning påstår jag att jag bedriver. Är jag ut och reser tycker jag det är självklart att jag tränar mindre, har jag andra aktiviteter på helger eller kvällar tränar jag mindre, är jag inte helt frisk tränar jag mindre. Inget mer med det.

Trots att min ambitionsnivå inte gäller att prestera fina tider på lopp, utan jag är mer fokuserad på att det ska vara roligt, och att få avslappningen och ventilen som träningen ger, kräver jag en del av mig själv träningsmässigt. Att få alla ekvationer att gå ihop med tidsåtgång hit och dit, bra sömn, sämre sömn, springlust och dito brist. Inte alltid som att en blir nöjd. Hoppar jag över att träna när jag haft förutsättningar för att göra det kan jag surna till på mig själv. Ibland har man bara inte den där lusten, och faktiskt, det tycker jag inte räcker som orsak för att stå över. Om det då inte är det att man byter ut träningstiden mot något annat – typ tid med familjen.

I veckan var jag lite sådär icke-tränings-lustig. Stod över att träna, och surnade till på mig själv. Egentligen tycker jag inte att jag behöver göra det, tränar ändå tillräckligt för att må bra, men ja, att stå över kräver sin orsak, och hittepåorsaker finns inte riktigt här. Kravlöst men med krav.

Nu i helgen har jag dock hittat på orsaker att träna extra, jag som ofta brukar vila och promenera på helgerna. Finfina skidspår på Gärdet, och jag har tagit mig en timmes pass både lördag och söndag morgon. Bättre träning finns faktiskt inte – både för styrka, rörlighet, hjärta och huvud. Sådär så att man glömmer att man tidigare i veckan varit lite missnöjd.

Gårdagens. Lyxigt med dessa fina spår i Stockholms innerstad. Heja Årefjällsloppet som håller igång dessa spår!

Gårdagens. Lyxigt med dessa fina spår i Stockholms innerstad. Heja Årefjällsloppet som håller igång dessa spår!

Vardagsspring på varierande underlag

Så var vi inne i det här med vardagen igen. Även om det såklart är skönt med ledighet och att få umgås mer med familjen, trivs jag ganska bra med inrutad vardag – förutsatt att det ganska strukturerade schemat vi följer håller. Jag ogillar när saker inte blir som jag tänkt och planerat, men försöker förbättra min flexibilitet – och har blivit bättre på saken. Hur som – vädret och vintern har jag ingen makt över; där är det bara att hänga med. Sedan sist har jag förutom vanliga springet:

  • Premiäråkt längdskidor. Det var (nu skäms jag) säkert fyra år sedan sist. Fint Stockholmsspår som jag måste säga att var över förväntan. Min egen sex år gammal vallning funkade också suveränt. Ca 12 km tror jag det blev, och väl hemma igen talade jag vitt och brett om att jag säkert skulle fixa ett Vasalopp om jag ville det. Nu tre dagar senare kan jag gå normalt igen utan att ljumskarna påminner om de där kilometrarna i fint före som motsvarar sisådär 15% av ett Vasalopp.
  • Sprungit i snöyra och -8 gradigt med knarr under fötterna.
  • Sprungit i snöyra och +2 gradigt då det kändes som att man tassade fram. Trots att jag springer nära stadskärnan var det tyst. Snön hade lagt sig som ett isolerande täcke.
  • Sprungit på isbana.
  • Igen prisat det här med transportlöpning. Ingen chans att jag skulle springträna annars. Och utan spring skulle jag ha missat en massa omväxlande väder och en massa omväxlande underlag.
  • Någon dag innan spåret öppnade på Gärdet såg det ut så här. Nu borde det vara vitt omkring också.

    Någon dag innan spåret öppnade på Gärdet såg det ut så här. Nu borde det vara vitt omkring också.

Nytt springår

Nytt år, nytt spring i benen. En väldigt avslappnande julledighet över (avslappnande som i avkoppling från vardagsracet – som jag också gillar). Första gången sedan augusti som hela familjen varit friska, och sovit gott. Så väldigt skönt och uppskattat. Hörde, var det från något inslag i Nyhetsmorgon kanske, att det ofta är så med sömnen att om man sover bra tänker man inte på det, men sover man dåligt är det det enda man tänker på, och så är det verkligen. Så – sömn och hälsa – uppskatta, uppskatta, uppskatta!

Senaste veckan har vi varit hemma och hemmagymmet har varit i flitig användning. Jag har använt TRXen ganska sparsamt under hösten men nu har jag kört ett par pass. Med hantlar, kettlebells (som jag är ganska försiktig med; bäckenbotten belastas för mycket tycker jag), pull-up bar, yogamatta och boll. Ett soffbord eller soffa till det och jag tycker det går att göra det mesta jag behöver i styrkeväg (under förutsättning att ingen annan i familjen vaknar innan kl 5.45, alltså den tiden då det finns tid för mig att träna hemma).

När jag jobbade en dag förra veckan lade jag märke till hur väldigt mycket jag faktiskt sitter då – så mycket att jag fick ont i rumpan. Ambitionen nu (jaja det är januari, men låt det vara så) är att stå mer, och i stället för att ta ståpauser ska jag försöka att det blir sittpauser. Igår stod jag största delen av arbetsdagen. Det gick faktiskt rätt bra men knäppt nog kändes det i hälarna när jag gick någon vända nu som då. Och jisses de spagettibenen jag hade när jag sedan sprang hem. Tänkte efter att jag kommit halvvägs i snömodds- och isspringet att jag nog måste ha något fel, typ vara på väg att bli förkyld. Promenerade om vartannat och kom på att det nog var allt stående som var orsaken. Är ändå ganska van vid att röra mig mycket, och tycker inte jag haft spagetti-problem när jag rört mig varierat under en dag men just att stå stilla var jag inte tränad för. Får variera mig lite mer.

Jahapp – dags att springa, stå, sova (inte samtidigt) och leva det vanliga livet vidare. Det är mycket vi vill hinna med nu när det är nytt år.

Mera jullovsspring. Mitt på dagen och nästan ljust.

Mera jullovsspring. Mitt på dagen och nästan ljust.

Året var 2014

Egentligen hade jag inte tänkt göra någon årssammanfattning här på bloggen i och med att jag inte skrivit jätte mycket andra halvan av året, men efter uppmaning från äkta hälften kom jag på andra tankar. Det är verkligen roligt att ha dessa krönikor, och både nyttigt och intressant att gå tillbaka och se vad som hänt. Det som finns skrivet i bloggen kan ofta ge hintar om vad jag haft för mig i övrigt.

Här kommer således min femte årskrönika. 2010, 2011, 2012 och 2013 klickbara. Vi börjar 2014 från början:

Januari: Gick ut hårt både bloggmässigt med aktiv månad, och springmässigt genom att springa in året, och också spring lopp; Stadion halvmarathon när första snön kommit. Jag funderade kring tv-jumppa (sådant en mammaledig kunde ha haft perfekt tid för), att jag kanske var för snål med att avsätta tid för träning, och sprang allmänt omkring med vagn i vinterväder. Sprang ordentliga mjölksyrepass där jag kämpade med motvind och vagn och sprang snortidigt ibland.

Februari: Vi inledde månaden med en vecka söderöver och shortsspringeri. Vi beslutade oss för att flytta och det kom att påverka stor del av året. Trots att det var flytt bara inom stadens gränser var det en stor grej mentalt. Flytten var en investering i tid för att göra vardagen hanterbar. Annars funderade och glädjes över idealen i bloggarna, träffade en fin bloggvän, och körde på bra med min hemmaträning.

Mars: Hade skröplig sömn, men körde på med så gott som daglig löpning och mycket hemmastyrka. Försökte lära mig pistols i TRXen men gick bet. På helgerna sprang vi vagnrace riktigt snabbt. Det började bli vår, vi var en sväng i London, och jag låtsades fortfarande som att jag skulle klara en mara i juni utan att springa långpass. Märkte att jag fått rampfeber i och med att jag alltid sprang över vägar på det ställe där typ vagnar ska röra sig även när jag rörde mig själv.

April: Från att ha varit föräldraledig i 9 månader började jag jobba igen. Och snorkka. Förvånades över att allt gick så på rutin då det gällde till jobbet och hem från jobbet löpningen. Början av månaden var så fin. Det var sol och ljuset återkom. Sen övergick det till regn och rusk, och jag sprang mest på autopilot. Tillbaka på jobb efter att ha varit så bortkopplad och hundraprocentig närvaro väl hemma var tillräckligt för skallen. Det var promenader, picnic, lägenhetsförsäljning, en vända i USA.

Maj: I början av maj kom det tydligen snö. Sen blev det varmare och vi kunde hänga på balkongen ibland. Steg upp långt innan tuppen nästan varje dag för att hinna med lite hemmaträning innan resten av familjen vaknade och jag skulle springa till dagens dagsverke. Transportlöpningen flöt på bra, några långpass blev det inte. När det blev dags för Stockholm marathon fick jag tyvärr kasta in handduken pga förkylning. En förkylning som är föga förvånande med tanke på det tempo jag höll under våren.

Juni: Lugn bloggmånad, kanske lugnaste springmånaden. Vi flyttade, jag reste lite kors och tvärs och redan innan midsommar tog vi sommarlov och vi tog vårt pick och pack och reste iväg till vårt andra och tredje hem för sommaren.

Juli: Underbara juli. En sådan underbar sommar överlag. Härlig värme, underbart umgänge, perfekt på alla sätt och vis. Och bara ett enda blogginlägg. Ägnade mig träningsmässigt åt morgonlöpning på en knappa 400-meters runda på ön, lyfte en del stenar i utegymmet som byggdes vid stugknuten. Bar omkring en liten knytt, plockade smultron till frukosten, badade något enormt (jag som brukar doppa mig två-tre gånger per sommar, badade fyra-fem gånger per dag). Vi tog kvällsdopp, åt kopiösa mängder glass, grillade, drack cava och lyssnade på lokal sommarplåga. Njöt för mycket för att skriva blogg.

Augusti: Återvände till stan och genomförde stolt Stockholm Ultra 5 mil. Med att ha bara sprungit kort kort hela sommaren var jag nöjd att jag hade uthålligheten. I augusti började vardagen med dagishämtningar, lämningar och baciller. Pusslande med kalendrar och det vanliga snorkkandet. Sprang Bellmanstafetten. Kände att jag äntligen hade nått fysisk återhämtning från graviditet och föderi och det inte längre hindrade min löpning.

September: Dagisbacillerna var närvarande och det krävdes motivation för att hålla igång träningen. Var en del på resande fot och bloggade nästan inget alls. Sprang Lidingöstafetten med kollegor och vi var toksnabba.

Oktober: Vädret var vackert och jag fick njuta av många fina morgonpass och en del springturer utomlands. Kom igång med bra tempopass till dagishämtningarna, ansträngde mig för att leva i nuet. Ibland gick vi på knäna för att få tidsschemat att gå ihop, ägnade kvällarna åt att råplugga. Påmindes om hur bra det är med transportlöpningen.

November: Sömnen knackade, träningen bestod främst av snorkkandet och korta, effektiva morgonpass. Kände mig nöjd över den träningen jag genomförde och vissa veckor kom jag upp i 6-7 mil vilket är mycket för mig just nu.

December: December kom och allt kändes lugnare på något sätt. Sov gott för det mesta, var friska för det mesta, och sprang för det mesta dagligen. Hoppade på den snälla julkalendern och såg att jag faktiskt tränar på det sätt jag vill och att jag faktiskt lever det (tränings)liv jag vill leva. Ibland kräver det mer, ibland går saker lättare. När det blev jullov high-five-ade vi på att vi fixat första dagisterminen, båda kunnat jobba fullt, haft tid för familjen och kunnat leva. Jullovet behövligt och avkopplande.

Det var mitt 2014. Ett år där jag fått prioritera hårdare, tidstrolla med knäna ibland, ibland grubblat över saker och beslut i onödan, har fått göra saker mer enligt ”nu har jag tid” än ”nu har jag inspiration” och har fått kämpa lite hårdare. Ett år som vi prisat hälsan, ett år som jag skrattat mest jag skrattat något år. Ett fantastiskt lyckligt år.

Tackar för att ni hängt med, välkomnar 2015 och önskar er ett Gott Nytt År!

(Ska piffa till inlägget med bilder men måste trixa med inställningarna för bilduppladdningen funkar inte just nu).

God Jul!

Önskar er alla en God Jul! Siktar på att springa pulkaintervaller i morgon igen. Flåset får sig en rejäl omgång, likaså benmusklerna och skrattet klingar högt för det mesta.

Solen kommer inte riktigt högt upp, men den kämpar väl.

Solen kommer inte riktigt högt upp, men den kämpar väl.

Det träningsliv jag vill leva

Jag hoppade nog på den där (tränings-)julkalendern för att jag gillade luckorna. Den var snäll, den var görbar, och allmänt trevlig. Nu har jag inte följt den lucka för lucka, men de flesta luckorna kan jag (med viss modifiering) checka av varje vecka. Jag tränar mitt favoritpass ca fem gånger i veckan (en vecka då alla är friska och jag är hemmavid), samtidigt som jag njuter av morgonen, tänker på vad jag gjort både i närtid och längre bakåt och samtidigt blickar framåt, planerar.

Innan jag tränar favoritpasset har jag ofta kört corepass (check på en lucka) i bra tempo (amrap check). Jag känner mig liksom nöjd så, det är på den nivån som jag tycker att det är lagom just nu. Skulle jag få drömma lite fritt skulle jag kanske addera lite mer sällskapslöpning; med maken eller med vänner, och det hoppas jag få in under julledigheten, och ett riktigt långpass som jag nu inte har ro att ta mig an en helg skulle vara skoj. Men i det stora hela kan jag bara konstatera att: Jodå – jag lever precis det träningsliv jag vill leva.

Och visst tar det emot att ta sig ut ibland trots att det är favoritpass; lite får man allt pressa sig. Men dessa har jag träffat nästan varje morgon i advent - lite som supporters. Ståtliga och fina (även om jag undrar var alla brudar är).

Och visst tar det emot att ta sig ut ibland trots att det är favoritpass; lite får man allt pressa sig. Men dessa har jag träffat nästan varje morgon i advent – lite som supporters. Ståtliga och fina (även om jag undrar var alla brudar är).

 

1 2 3 134