Någon som är racer-sugen?

Får bara inse faktum. Min fina Bianchi står och lär förbli stående oanvänd i förrådet. Med en liten kommer jag inte att prioritera racerpass, utan får nog satsa på en barnsits att spänna fast på den vanliga cykeln. Så om någon är sugen på en sparsamt (tyvärr) använd Bianchi Nirone som finns i Stockholm, maila mig på snorkkis@snorkkis.se så skickar jag mer info.

Ramstorleken är 55 cm, gissar på att den passar till 168-180 cm långa människor (+/- några cm); själv är jag 173 cm.

Och är det någon som är omkring 192 cm lång och också är racer-sugen har jag också en sådan i fickan; bara att maila.

Några turer har det blivit. Men senaste två åren har den fått vila…

Ytterligare en träningsvecka

Så var ytterligare en träningsvecka förbi. Om jag förra veckan ibland fick pina mig själv när jag skulle ut, så var denna vecka något helt annat. Mycket trevligare förhållanden, och i stället för att frysa har passen avslutats rejält svettigt.

Efter att ha vilat från springeriet på helgen var benen pigga på måndagen. Snabbspring både morgon och kväll, inte mycket att anmärka på förutom att det märks att jag inte sprungit så mycket med fullt flås. På måndagen hörde jag min egen andning på riktigt och kom på att det faktiskt är rätt sällan som jag flåsar så där rejält att jag typ inte skulle kunna prata vanligt. Endera är jag i bra form eller så segar jag på för långsamt. Tror att svaret ligger där emellan: springer ganska monotont tempo, som inte är superlångsamt, men inte heller snabbt, men är bekväm i mitt tempo. Träningsjaget i ett nötskal.

När jag sprang iväg på tisdag morgon kändes det i benen att det varit tempo i dem dagen innan. Fick således bli vanliga lunkpass, fast fick på morgonen dra på lite ibland för jag hade tunn-tunna tights och det blev kallt om rumpan. På hemvägen var det betydligt varmare, mitt vanliga tempo till trots.

Onsdag var lite som en mini-torsdag. En stram känsla i ena vaden påminde mig om att jag verkligen borde stretcha eller så är det så att skorna börjar vara uttjänta. Skorna har jag redan tidigare tagit ur bruk, men börjat använda dem igen. Kanske är det nu de ska pensioneras. Eller om det då kanske hjälper med stretching. Brukar oftast sköta mig där, men nu har det gått en tid när jag slarvat. Och en är väl inte mer än människa som börjar tokstretcha när något ömmar, eventuellt till följd av brist på rörlighet. Och liksom att man börjar tänka att man borde stretcha när det ömmar någonstans, blir i alla fall jag i sådana situationer sådär extra tacksam över den starka kropp som låter mig springa. För det mesta utan något gnäll alls.

På torsdagen sprang jag iväg utan frukost i magen, något som jag så gott som aldrig gör. Hade ju hört att det mellan jul och påsk kommer fasta, och det började vara i sista sekund om man säger så. Glömde faktiskt bort att jag inte ätit frukost när jag sprang, vilket säger mig att det gick ganska bra att springa så. Den ömma vaden glömde jag också bort. Stan ekade tom på folk. Bara några (eller, ja, egentligen ganska många ändå) tappra som var på väg till sina jobb. Tänk om det alltid var så glest med människor. Vad skumt det skulle vara. Hem sprang jag lite tidigare än vanligt, och då var det minsann många löpare i farten. Många som firade in påsken så gissar jag.

Redan där avslutades veckan då det gällde löpning. Styrkan hängde dock kvar över helgen. Denna vecka har alla vaknat så tidigt så det har bara blivit några korta morgonstyrkepass, och jag kommer mig bara inte för att träna på kvällarna. Det smakar liksom inte. Idag söndag blev det ändå ett bra pass trx, och så en massa boll-övningar.

Det var denna vecka. Känns också lite längre när jag nu fått den dokumenterad.

Back-to-back

Inom löpar-social-media tycker jag att det ofta anas trender. Ett tag var det mycket maffe-träning, ett tag mycket Olgor, låååånga långpass, gemensamma pass, barfota pass, fokus på tekniken, ibland har ”alla” pratat om löpskolning/ löparstyrka, ibland coreträning, och ibland har det varit inne att köra back-to-back-pass. Ja, det har ju så klart att göra med vilken årstid vi har och hur lopp ligger för de som ämnar tävla och så är det viss typ av träning som många som jag följer ägnar sig åt, typ att komma igen med löpningen efter barnafödande.

Just nu tycker jag att det är mycket trail och mycket tusingar. Trail är ju rätt coolt även i mina öron, det känns liksom snäppet vassare än att nöta asfalt, vilket jag ägnar mig åt. Att parera rötter, stenar och sick-sacka mellan koltrastar låter som det optimala i mina öron, men om jag skulle ha möjligheten att välja skulle jag ändå välja asfalten – vilket ju är tur då jag springer till och från jobbet och inte har så väldigt mycket skog att springa genom på de turerna, och springer jag på helgen är det med vagn, och då lämpar sig skog sådär. Tusingar är också inne. Gissar att det är snabbheten som ska lockas fram nu när våren är här; iofs har det väl sprungits tusingar hela vintern. Effektiva rackare som jag också borde ägna mig åt.

Något som jag sett väldigt lite om senaste tid är back-to-back pass. Pass nära varandra, men med lite vila emellan, så orkar man längre, men kroppen blir inte lika sliten. Något i den stilen ägnar jag mig åt. Fast en light variant. Mina vilopauser blir ganska långa; en arbetsdag, och själva passen är inte långpass-långa. Om detta sätt att springa på har någon effekt vet jag inte. Men det jag är rätt säker på är att jag inte skulle avsluta fyra dagar med 15 kilometers pass alla dagar lika fräsch som jag gjorde i torsdags när jag avslutade åttonde 7-8 kilometers passet på fyra dagar. Mitt eget sätt att köra back-to-back.

Men ibland får man allt stanna och vänta på grönt.

Träningsveckan som gick

Superlöparen Tove kör med veckouppdateringar av sina träningspass, och saker däremellan. Hon påstår att veckorna känns längre när de dokumenteras, och då jag tycker att veckorna  flyger förbi tänkte jag kopiera upplägget denna vecka. Min träningvecka som sådan:

Måndag vaknade jag till regn och gråmulet. Körde ett antal styrkeövningar i ottan (eller rättare sagt var det tidigare än ottan). Kaffe, nyhetsmorgon, mys och frukost, sen var det att springa iväg. Grått, blött och snålblåst, men ganska skönt när man blev varm. Genomblöta kläder och jag konstaterade att jag glömt att knyta byxorna, men de hölls uppe ända fram som tur var.

Inte så mycket gulli-gull denna måndag. I alla fall inte vädermässigt

På eftermiddagen blev jag påmind om morgonens blöta historia när jag tog på mig strumporna som inte hunnit bli torra. ”Värre än såhär blir det inte idag” tänkte jag, men den tanken visade sig snabbt vara fel, för värre blev det faktiskt när jag konstaterade att pannbandet också var blött. Inte kul att dra på ett kallt band runt huvudet, men inga andra utvägar. När jag kom ut regnade det ändå så då gjorde det inte så mycket längre att en del av kläderna var blöta.

Tisdagen började tidigt för hela sällskapet. Inte mig emot för det betydde att jag hann mysa och gosa med liten. På bekostnad av styrketräningen som jag brukar köra snortidigt. Till frukost blev det fashionabel chia-kokosmjölkpudding. Den låg sen och guppade när jag sprang iväg. Jag kan springa rätt nära inpå frukost eller annan måltid, men just väldigt feta grejer är ingen bra uppladdning. Brukar få samma nästan-illamående-känsla när jag ätit turkisk joghurt eller något riktigt gräddigt nära inpå.

Om man ändå ska vara positiv, och det ska man ju, kan man säga att det var lite sådär coolt mystiskt i dimman

Passet hem ordade jag om här. Förra tisdagen delades det ut baconpaket vid Hornstull, men denna gång fick jag inget sådant. Men det gjorde inget för när jag kom hem doftade det just bacon då någon hade lagt vantarna på förra veckans byte till lunch. Om det doftade bacon hemma, så gjorde inte jag själv riktigt det. Fick av resten av familjen höra att jag luktade blöt hund.

Vädret hade inte blivit trevligare till onsdagen, men jag hade tydligen kommit över tisdagens fryspass och sprang gladeligen iväg. Riktigt lika glad var inte en man som fått punkka på sin cykel som jag såg ungefär halvvägs. Sista biten hörde jag att någon sprang bakom och tänkte att jag skulle pinna på lite så att jag inte skulle bli omsprungen (bryr mig nästan aldrig om sådant, men denna dag tydligen). Efter en bit till kollade jag bak och där var inte nån alls. Har tydligen börjat höra steg som inte finns. Säkrast att inte springa hem en sådan dag.

Torsdag morgon bjöd på härlig sol. Man uppskattar solen mer när den varit borta ett tag. Medan solen gick upp lekte jag med hantlarna. Morgonspringpasset var lufs-betonat. Jag hade ju inbillat mig att jag nu igen skulle tycka att hemspringningen skulle locka men likväl kändes det segt när det väl var dags. Men genomförde med viss motsträvan. Efter arbetsdagens slut vill jag bara hem så snabbt det går, men jag vet ju att jag  känner mig betydligt piggare och gladare om jag fått lite frisk luft och rörelse efter att ha suttit inomhus hela dagen, och att springa tar mig ganska precis 10 minuter längre och då ingår ombyte. Måste ses som ett kap. 40 minuters löpning på 10 minuter. Det ni. Så lyckades jag även övertyga mig själv om att fortsätta med hemspringet såhär i skrivandets stund. Nästan hemma där på torsdagen fotograferade jag några blåsippor som var på väg att somna för dagen. De tyckte nog att det blivit mulet.

Soliga morgon. Perfekt att få fånga den för sen drog ju molnen in

På fredag morgon var jag rebellisk och sprang en annan väg än vad jag sprungit senaste 15 passen. Lite längre, mer kryssande bland fotgängare, också den vägen väldigt fin. Om jag på allvar funderar på att dra ner på springa-hem-passen har jag inga planer på att hoppa över morgonpassen. De facto kunde jag tänka mig att länga i morgonpassen om jag springer färre hemturer. Morgontransporten springandes är oftast rena njutningen. Även de gånger jag ökar tempot (=kommer mig iväg senare än jag tänkt).

Redan där på fredag morgon avslutade jag springveckan. Ett pass på gymmet, lördag-morgon-yoga och söndags-trx har det blivit sedan det. När jag nu började springa till och från jobbet igen har det blivit lite fler kilometer jämfört med när jag varit mammaledig, så ännu får det vara springfritt på helgen och några vardagar springer jag ”bara” ena vägen. Känner att det blir lagom distans för mig så.

Det var den träningsveckan. Och jo, visst känns det som om den blev lite längre när jag tänkte igenom den dag för dag.

På helgen blev det i stället långpromenad och utefika. Mysigt värre

 

Kom inte och säg…

Jag tror mycket på träning som hälsofrämjande. Det är bra att röra på sig. Springa, cykla, gå, eller delta i diverse pass på gymmet. Så klart är det aldrig bra med överdrift och för mycket träning (som inte är helt ovanligt), men jag tänker ändå att de flesta tränande håller sig på ok mängd och intensitet.

Nu som då får man läsa om studier som kommer fram till det ena och det andra resultatet. Oftast att motion är bra, men ibland får man se sådant som pekar på att t.ex. löpning inte är så där fantastiskt. Det är för hög intensitet. Det är skadligt att springa marathon. Osv osv.

Jag inser att jag alltid kan tolka resultaten på något sätt som är fördelaktigt för löpningen. Försvarar den per automatik. För kom inte och säg att det skulle vara skadligt att springa.

Så i går kväll fick jag denna artikel skickad till mig. Inte bra för hjärtat att springa långdistans. Försvarsmekanismen i mig kickar in och jag påstår att de minsann borde ha tagit en mer holistisk syn på det hela. Hur var totala hälsan när man jämförde grupperna? Tänker att det är lite som att göra en studie på ”Förstör man sina fötter när man springer” och så gör man en studie på hur skamfilade eller inte tånaglarna är på löpare och icke-löpare och kommer fram till att löpare förstör sina fötter. Nå, kanske inte riktigt samma allvarlighetsgrad men ändå.

Som tur är behöver jag sällan försvara löpningens positiva (i mina ögon och enligt mitt förnuft) effekter i min omgivning, men jag har alltid förmågan att vända resultaten av dylika studier så att löpningen inte ska ta skit. För kom inte och säg något illa om löpningen.

Är ni likadana eller är det bara jag som är rabiat?

Mysighetsfaktorn

Jag fick en mjukstart med transportspringet första veckan tillbaka på jobb. Det var soliga mornar, soliga eftermiddagar/ kvällar. Skönt att vara ute efter heldagar inomhus. Västerbron visade sig från sin trevliga sida och utsikten lika fin som jag mindes den.

Men så blev det ny vecka, och mysighetsfaktorn sjönk genom fötterna och ner i jorden. Igår på eftermiddagen var jag nära att ställa in hemspringet, men bara för att det ännu bara var tisdag, och jag faktiskt inte trodde det var så taskigt väder som det faktiskt var, drog jag på mig springuniformen och sprang. Så frusen som jag var där över Västerbron har jag inte varit tidigare i år. Alltid nåt – årets kallaste pass. Men mycket låg mysighetsfaktor. Jag bestämde mig till och med för att sluta med springet både till och från jobbet, och bara satsa på den ena vägen. Och att typ aldrig springa i kyligt regn.

Och här sitter jag. Med löparryggan packad i hallen, regnet smattrande, och kläderna klara att dra på…

Förra veckans. Nu drunknar ju tekniken om en ska försöka sig på ett foto.

Träning på rutin

Jag är en rutinmänniska som gärna ägnar sig åt samma saker dagligen. Låter ju lite tråkigt när jag skriver det, men det är så att jag ägnar mig åt dessa saker för att det är sådant jag vill göra, och utmaning finns det i det mesta. Och på något sätt lyckas jag ganska ofta försätta mig i situationer som gör att saker görs utanför detta ”vanliga”. Men det vanliga är det som gör att jag trivs som bäst.

I ganska många år har jag sprungit främst mina snorkkarpass, alltså 6-8 km två gånger per vardag, kanske i medeltal 4 dagar i veckan, och på helgen har det varit endera långpass eller vila. Senaste året har det av förklarliga skäl sett annorlunda ut. Först ca ett halvår med mycket mindre transportspring och sen tiden hemma med lite längre rundor, men bara ett pass per dag.

Nu är jag tillbaka där det passar med back-to-back-löpningen igen. Den rutinen sitter programmerad i huvudet och rutinen sitter fint i dagens program också – inte en chans att jag skulle dra ut och träna igen efter att jag kommit hem på kvällarna t.ex. Fastän det inte känns som att jag varit borta från mitt nuvarande träningsmönster så länge är det ändå 1.5 år. Trots att det inte är så stor förändring i antalet km per vecka (några fler tror jag att det kommer att bli nu, men det kompenserar att det också är lättare att springa utan vagn), så är det ändå en viss ändring i mönstret. Från att springa en något längre sväng på förmiddagen till ett tidigt och ett senare pass.

Likadant som att man blir bra på det man tränar, blir man bra att träna när (den tid på dagen) som man tränar. Nu gillar jag ju de träningsmönster som jag har och det är nog på detta sätt jag kommer att träna framöver. Ändå tänker jag att det kanske är väldigt nyttigt att ha lite mer varierat mönster; periodisering, olika tider på dagen osv. Inte alltid träna enligt de vanliga rutinerna.

Hur tränar ni? Ungefär samma upplägg år ut och år in? Hur gör ni för att få in variationen? Eller är andra som jag som egentligen inte vill gå utanför rutinerna?

Snorkkarsyfte

Jag vet att det kan bli aningens tjatigt ibland det här med att prisa löpningen hit och dit. Ett löppass löser ju inte alla världens problem. (Undrar om Putin springer förresten). Men nog är det fantastish.

Förutom att jag ganska uppenbart gillar att springa och har velat komma tillbaka i hyfsad löparform, har löppassen senaste sju-åtta månaderna tjänat syftet att den lilla ska få en ordentlig tupplur. Både stor och liten på bra humör efter en sådan utetur. Kvalitetspass har det inte blivit så mycket av, i slutet av förra året lite mer fartlekande, men under första kvartalet detta år har det varit mera magert med det. Men spring har funnits med som aktivitet nästan varje vardag och vissa helger också.

Igår fick löpningen igen ett annat syfte. Alldeles själv springer jag iväg, och syftet är åter transport. Koppla på och koppla av hjärnan. Bli sådär len på insidan som jag blir av att springa (om jag får säga det själv). Denna gång skillnaden att jag nu vill att transporten ska gå så snabbt det bara går. Och som jag sprang på hemvägen både igår och idag. Som ett jehu.

Lustigt det där hur anpassningen går. Beroende på vad syftet är. Men alltid njutbart. Får passa mig nu bara så att jag inte får för mycket snabbspring plötsligt.

Plötsligt blev syftet också att få lite dagsljus. Och vilket härligt dagsljus nu, även tidig morgon och på kvällen.

Rampfeber

Senaste 8.5 månaderna har jag rört mig med vagn så gott som konstant när jag varit ute. Ja, typ ett par kvällar, och en handfull rundor har jag varit ut på alldeles själv men annars har vagnen varit med. Oftast är det jag som också har rattat vagnen men ibland har jag haft sällskap som jag turats om med.

Redan ganska tidigt i min röra-mig-med-vagn-karriär blev jag rätt bra på att gå/ springa där det underlaget var jämnt. Ta omvägar för att inte behöva hoppa och skumpa upp och ner för trottoarkanter, ställa sig vid den sida om trafikljuset där rampen finns. Tror de flesta som rör sig med vagn får den färdigheten. Nu de gånger när jag har medchaufför och vi går tillsammans och jag då går utan vagn, söker jag mig ändå till dessa ramper. Går omväg för att få det så icke-guppigt som möjligt. Ställer mig vid rampen vid trafikljuset. Undviker trappor. Och de ganska få gånger jag varit ute alldeles själv har jag gjort likadant. Dragit åt sidan för att springa över vägen där rampen finns. Osv.

Måste vara detta som kallas för rampfeber…

Långpass. Ner med huvudet i sanden

Jag är ju anmäld till Stockholm marathon i slutet av maj. Ännu har jag inte bestämt mig om jag ska springa eller stå över; beror lite på andra omständigheter och på hur kroppen känns just då. Redan för en tid sedan lade jag riktiga långpass på is. I början av året sprang jag halvmarathon, och vid ett par tillfällen har det blivit pass på omkring 15-16 km senaste veckorna, men i övrigt har det inte alls smakat med dessa långrundor. Kroppen känns också behagligare inställd till kortare sträckor.

Igår hade jag igen nöjet att träffa två snabba löpare och mammor, Lisa och Andréa och deras små tjejer. Så klart en del löparprat och däribland funderingar kring marathon. Mitt resonemang är lite som så att jag tänker att jag struntar i långpassen nu, och beslutar jag mig för att springa marathon om två månader så får jag väl ta smällen andra halvan av loppet då. Igår uttryckte jag det som ”ja men hellre att jag lider två timmar i slutet på loppet då än att jag lägger två-tre timmar varje helg på långpass hela våren”. Lite så att jag stoppar huvudet i sanden. Ändå – när jag fick vädra mitt resonemang med dessa löpartjejer kändes det okej. Så gör jag. Fortsätta springa som jag tycker nu, och struntar i långpassen och hoppas att det går att springa ändå OM jag beslutar mig för att springa då det blir marathon-dags. Några tidsmål har jag inte på distansen denna gång, någon så fokuserad träning har jag inte haft för mig. Tidstankarna lägger jag kanske på något kortare lopp på höstsidan.

Här med ”Jag tränar inför Stockholm marathon 2014″ t-shirt. Nu tränar jag inte inför det. Inte alls faktiskt.

1 2 3 130