Kravlösa krav

Även om jag anser att jag tränar ganska mycket för att vara motionär, (småbarnsmamma, karriärsfokuserad, hemmakär) är jag ändå väldigt pragmatisk då det gäller träningen. Kravlös träning påstår jag att jag bedriver. Är jag ut och reser tycker jag det är självklart att jag tränar mindre, har jag andra aktiviteter på helger eller kvällar tränar jag mindre, är jag inte helt frisk tränar jag mindre. Inget mer med det.

Trots att min ambitionsnivå inte gäller att prestera fina tider på lopp, utan jag är mer fokuserad på att det ska vara roligt, och att få avslappningen och ventilen som träningen ger, kräver jag en del av mig själv träningsmässigt. Att få alla ekvationer att gå ihop med tidsåtgång hit och dit, bra sömn, sämre sömn, springlust och dito brist. Inte alltid som att en blir nöjd. Hoppar jag över att träna när jag haft förutsättningar för att göra det kan jag surna till på mig själv. Ibland har man bara inte den där lusten, och faktiskt, det tycker jag inte räcker som orsak för att stå över. Om det då inte är det att man byter ut träningstiden mot något annat – typ tid med familjen.

I veckan var jag lite sådär icke-tränings-lustig. Stod över att träna, och surnade till på mig själv. Egentligen tycker jag inte att jag behöver göra det, tränar ändå tillräckligt för att må bra, men ja, att stå över kräver sin orsak, och hittepåorsaker finns inte riktigt här. Kravlöst men med krav.

Nu i helgen har jag dock hittat på orsaker att träna extra, jag som ofta brukar vila och promenera på helgerna. Finfina skidspår på Gärdet, och jag har tagit mig en timmes pass både lördag och söndag morgon. Bättre träning finns faktiskt inte – både för styrka, rörlighet, hjärta och huvud. Sådär så att man glömmer att man tidigare i veckan varit lite missnöjd.

Gårdagens. Lyxigt med dessa fina spår i Stockholms innerstad. Heja Årefjällsloppet som håller igång dessa spår!

Gårdagens. Lyxigt med dessa fina spår i Stockholms innerstad. Heja Årefjällsloppet som håller igång dessa spår!

Vardagsspring på varierande underlag

Så var vi inne i det här med vardagen igen. Även om det såklart är skönt med ledighet och att få umgås mer med familjen, trivs jag ganska bra med inrutad vardag – förutsatt att det ganska strukturerade schemat vi följer håller. Jag ogillar när saker inte blir som jag tänkt och planerat, men försöker förbättra min flexibilitet – och har blivit bättre på saken. Hur som – vädret och vintern har jag ingen makt över; där är det bara att hänga med. Sedan sist har jag förutom vanliga springet:

  • Premiäråkt längdskidor. Det var (nu skäms jag) säkert fyra år sedan sist. Fint Stockholmsspår som jag måste säga att var över förväntan. Min egen sex år gammal vallning funkade också suveränt. Ca 12 km tror jag det blev, och väl hemma igen talade jag vitt och brett om att jag säkert skulle fixa ett Vasalopp om jag ville det. Nu tre dagar senare kan jag gå normalt igen utan att ljumskarna påminner om de där kilometrarna i fint före som motsvarar sisådär 15% av ett Vasalopp.
  • Sprungit i snöyra och -8 gradigt med knarr under fötterna.
  • Sprungit i snöyra och +2 gradigt då det kändes som att man tassade fram. Trots att jag springer nära stadskärnan var det tyst. Snön hade lagt sig som ett isolerande täcke.
  • Sprungit på isbana.
  • Igen prisat det här med transportlöpning. Ingen chans att jag skulle springträna annars. Och utan spring skulle jag ha missat en massa omväxlande väder och en massa omväxlande underlag.
  • Någon dag innan spåret öppnade på Gärdet såg det ut så här. Nu borde det vara vitt omkring också.

    Någon dag innan spåret öppnade på Gärdet såg det ut så här. Nu borde det vara vitt omkring också.

Nytt springår

Nytt år, nytt spring i benen. En väldigt avslappnande julledighet över (avslappnande som i avkoppling från vardagsracet – som jag också gillar). Första gången sedan augusti som hela familjen varit friska, och sovit gott. Så väldigt skönt och uppskattat. Hörde, var det från något inslag i Nyhetsmorgon kanske, att det ofta är så med sömnen att om man sover bra tänker man inte på det, men sover man dåligt är det det enda man tänker på, och så är det verkligen. Så – sömn och hälsa – uppskatta, uppskatta, uppskatta!

Senaste veckan har vi varit hemma och hemmagymmet har varit i flitig användning. Jag har använt TRXen ganska sparsamt under hösten men nu har jag kört ett par pass. Med hantlar, kettlebells (som jag är ganska försiktig med; bäckenbotten belastas för mycket tycker jag), pull-up bar, yogamatta och boll. Ett soffbord eller soffa till det och jag tycker det går att göra det mesta jag behöver i styrkeväg (under förutsättning att ingen annan i familjen vaknar innan kl 5.45, alltså den tiden då det finns tid för mig att träna hemma).

När jag jobbade en dag förra veckan lade jag märke till hur väldigt mycket jag faktiskt sitter då – så mycket att jag fick ont i rumpan. Ambitionen nu (jaja det är januari, men låt det vara så) är att stå mer, och i stället för att ta ståpauser ska jag försöka att det blir sittpauser. Igår stod jag största delen av arbetsdagen. Det gick faktiskt rätt bra men knäppt nog kändes det i hälarna när jag gick någon vända nu som då. Och jisses de spagettibenen jag hade när jag sedan sprang hem. Tänkte efter att jag kommit halvvägs i snömodds- och isspringet att jag nog måste ha något fel, typ vara på väg att bli förkyld. Promenerade om vartannat och kom på att det nog var allt stående som var orsaken. Är ändå ganska van vid att röra mig mycket, och tycker inte jag haft spagetti-problem när jag rört mig varierat under en dag men just att stå stilla var jag inte tränad för. Får variera mig lite mer.

Jahapp – dags att springa, stå, sova (inte samtidigt) och leva det vanliga livet vidare. Det är mycket vi vill hinna med nu när det är nytt år.

Mera jullovsspring. Mitt på dagen och nästan ljust.

Mera jullovsspring. Mitt på dagen och nästan ljust.

Året var 2014

Egentligen hade jag inte tänkt göra någon årssammanfattning här på bloggen i och med att jag inte skrivit jätte mycket andra halvan av året, men efter uppmaning från äkta hälften kom jag på andra tankar. Det är verkligen roligt att ha dessa krönikor, och både nyttigt och intressant att gå tillbaka och se vad som hänt. Det som finns skrivet i bloggen kan ofta ge hintar om vad jag haft för mig i övrigt.

Här kommer således min femte årskrönika. 2010, 2011, 2012 och 2013 klickbara. Vi börjar 2014 från början:

Januari: Gick ut hårt både bloggmässigt med aktiv månad, och springmässigt genom att springa in året, och också spring lopp; Stadion halvmarathon när första snön kommit. Jag funderade kring tv-jumppa (sådant en mammaledig kunde ha haft perfekt tid för), att jag kanske var för snål med att avsätta tid för träning, och sprang allmänt omkring med vagn i vinterväder. Sprang ordentliga mjölksyrepass där jag kämpade med motvind och vagn och sprang snortidigt ibland.

Februari: Vi inledde månaden med en vecka söderöver och shortsspringeri. Vi beslutade oss för att flytta och det kom att påverka stor del av året. Trots att det var flytt bara inom stadens gränser var det en stor grej mentalt. Flytten var en investering i tid för att göra vardagen hanterbar. Annars funderade och glädjes över idealen i bloggarna, träffade en fin bloggvän, och körde på bra med min hemmaträning.

Mars: Hade skröplig sömn, men körde på med så gott som daglig löpning och mycket hemmastyrka. Försökte lära mig pistols i TRXen men gick bet. På helgerna sprang vi vagnrace riktigt snabbt. Det började bli vår, vi var en sväng i London, och jag låtsades fortfarande som att jag skulle klara en mara i juni utan att springa långpass. Märkte att jag fått rampfeber i och med att jag alltid sprang över vägar på det ställe där typ vagnar ska röra sig även när jag rörde mig själv.

April: Från att ha varit föräldraledig i 9 månader började jag jobba igen. Och snorkka. Förvånades över att allt gick så på rutin då det gällde till jobbet och hem från jobbet löpningen. Början av månaden var så fin. Det var sol och ljuset återkom. Sen övergick det till regn och rusk, och jag sprang mest på autopilot. Tillbaka på jobb efter att ha varit så bortkopplad och hundraprocentig närvaro väl hemma var tillräckligt för skallen. Det var promenader, picnic, lägenhetsförsäljning, en vända i USA.

Maj: I början av maj kom det tydligen snö. Sen blev det varmare och vi kunde hänga på balkongen ibland. Steg upp långt innan tuppen nästan varje dag för att hinna med lite hemmaträning innan resten av familjen vaknade och jag skulle springa till dagens dagsverke. Transportlöpningen flöt på bra, några långpass blev det inte. När det blev dags för Stockholm marathon fick jag tyvärr kasta in handduken pga förkylning. En förkylning som är föga förvånande med tanke på det tempo jag höll under våren.

Juni: Lugn bloggmånad, kanske lugnaste springmånaden. Vi flyttade, jag reste lite kors och tvärs och redan innan midsommar tog vi sommarlov och vi tog vårt pick och pack och reste iväg till vårt andra och tredje hem för sommaren.

Juli: Underbara juli. En sådan underbar sommar överlag. Härlig värme, underbart umgänge, perfekt på alla sätt och vis. Och bara ett enda blogginlägg. Ägnade mig träningsmässigt åt morgonlöpning på en knappa 400-meters runda på ön, lyfte en del stenar i utegymmet som byggdes vid stugknuten. Bar omkring en liten knytt, plockade smultron till frukosten, badade något enormt (jag som brukar doppa mig två-tre gånger per sommar, badade fyra-fem gånger per dag). Vi tog kvällsdopp, åt kopiösa mängder glass, grillade, drack cava och lyssnade på lokal sommarplåga. Njöt för mycket för att skriva blogg.

Augusti: Återvände till stan och genomförde stolt Stockholm Ultra 5 mil. Med att ha bara sprungit kort kort hela sommaren var jag nöjd att jag hade uthålligheten. I augusti började vardagen med dagishämtningar, lämningar och baciller. Pusslande med kalendrar och det vanliga snorkkandet. Sprang Bellmanstafetten. Kände att jag äntligen hade nått fysisk återhämtning från graviditet och föderi och det inte längre hindrade min löpning.

September: Dagisbacillerna var närvarande och det krävdes motivation för att hålla igång träningen. Var en del på resande fot och bloggade nästan inget alls. Sprang Lidingöstafetten med kollegor och vi var toksnabba.

Oktober: Vädret var vackert och jag fick njuta av många fina morgonpass och en del springturer utomlands. Kom igång med bra tempopass till dagishämtningarna, ansträngde mig för att leva i nuet. Ibland gick vi på knäna för att få tidsschemat att gå ihop, ägnade kvällarna åt att råplugga. Påmindes om hur bra det är med transportlöpningen.

November: Sömnen knackade, träningen bestod främst av snorkkandet och korta, effektiva morgonpass. Kände mig nöjd över den träningen jag genomförde och vissa veckor kom jag upp i 6-7 mil vilket är mycket för mig just nu.

December: December kom och allt kändes lugnare på något sätt. Sov gott för det mesta, var friska för det mesta, och sprang för det mesta dagligen. Hoppade på den snälla julkalendern och såg att jag faktiskt tränar på det sätt jag vill och att jag faktiskt lever det (tränings)liv jag vill leva. Ibland kräver det mer, ibland går saker lättare. När det blev jullov high-five-ade vi på att vi fixat första dagisterminen, båda kunnat jobba fullt, haft tid för familjen och kunnat leva. Jullovet behövligt och avkopplande.

Det var mitt 2014. Ett år där jag fått prioritera hårdare, tidstrolla med knäna ibland, ibland grubblat över saker och beslut i onödan, har fått göra saker mer enligt ”nu har jag tid” än ”nu har jag inspiration” och har fått kämpa lite hårdare. Ett år som vi prisat hälsan, ett år som jag skrattat mest jag skrattat något år. Ett fantastiskt lyckligt år.

Tackar för att ni hängt med, välkomnar 2015 och önskar er ett Gott Nytt År!

(Ska piffa till inlägget med bilder men måste trixa med inställningarna för bilduppladdningen funkar inte just nu).

God Jul!

Önskar er alla en God Jul! Siktar på att springa pulkaintervaller i morgon igen. Flåset får sig en rejäl omgång, likaså benmusklerna och skrattet klingar högt för det mesta.

Solen kommer inte riktigt högt upp, men den kämpar väl.

Solen kommer inte riktigt högt upp, men den kämpar väl.

Det träningsliv jag vill leva

Jag hoppade nog på den där (tränings-)julkalendern för att jag gillade luckorna. Den var snäll, den var görbar, och allmänt trevlig. Nu har jag inte följt den lucka för lucka, men de flesta luckorna kan jag (med viss modifiering) checka av varje vecka. Jag tränar mitt favoritpass ca fem gånger i veckan (en vecka då alla är friska och jag är hemmavid), samtidigt som jag njuter av morgonen, tänker på vad jag gjort både i närtid och längre bakåt och samtidigt blickar framåt, planerar.

Innan jag tränar favoritpasset har jag ofta kört corepass (check på en lucka) i bra tempo (amrap check). Jag känner mig liksom nöjd så, det är på den nivån som jag tycker att det är lagom just nu. Skulle jag få drömma lite fritt skulle jag kanske addera lite mer sällskapslöpning; med maken eller med vänner, och det hoppas jag få in under julledigheten, och ett riktigt långpass som jag nu inte har ro att ta mig an en helg skulle vara skoj. Men i det stora hela kan jag bara konstatera att: Jodå – jag lever precis det träningsliv jag vill leva.

Och visst tar det emot att ta sig ut ibland trots att det är favoritpass; lite får man allt pressa sig. Men dessa har jag träffat nästan varje morgon i advent - lite som supporters. Ståtliga och fina (även om jag undrar var alla brudar är).

Och visst tar det emot att ta sig ut ibland trots att det är favoritpass; lite får man allt pressa sig. Men dessa har jag träffat nästan varje morgon i advent – lite som supporters. Ståtliga och fina (även om jag undrar var alla brudar är).

 

Mera kalender

Sedan sist har det blivit en del kalendrande.

Märkte att jag hoppat över en punkt i kalendern, att springa dagens datum i km, så det naffsade jag åt mig redan på måndagen. Under helgen innan det kunde jag bocka av en morgonpromenad för att se på den vackra skyn. Promenaden fortsatte sedan ett par timmar tills vissa blev trötta på att gå och andra trötta på att sitta still.

Under året har vi gått mot att äta väldigt mycket mindre kött och mer varierat grönt (och mer kyckling). Gröna recept har det varit många av; de flesta har plockats från mitt eget huvud och innehållit de ingredienser som vi gillar och som därför funnits hemma. Check på den luckan alltså.

Annat intressant i kalendern har varit t.ex. ”ägna dagens pass åt största svagheten” och jag har funderat lite kring det. Vad är min största träningssvaghet? Först tänkte jag att det är att jag tränar så lite tempo och att det oftast blir malande i samma takt. Men så kör jag ju spurter ibland. Sen tänkte jag att jag faktiskt inte sprungit långpass på länge. Men så tänkte jag att jag ändå vet att jag är ganska uthållig om den egenskapen skulle behövas. Styrkemässigt finns det säkert möjlighet att förbättra, men kan inte direkt se någon stor svaghet. Bål och allmänt överkropp tränar jag 4 – 6 gånger i veckan (trots att det är korta pass). Så det är tillräckligt. Sen funderade jag lite om vila kan vara min största träningssvaghet, men i dagens läge är det nog inte så; kanske var fallet för fem år sedan då jag tränade, framför allt sprang mycket mer än jag gör idag. Rörlighet är en sak jag egentligen konstant vill bli bättre på men som inte riktigt får den tid den kräver. Man kan liksom alltid förbättra sig där. Så ikväll har jag gjort de yogamoves jag kom på, i sällskap med en liten människa som gjorde likadant och som var vigare än mig i rubbet.

På kommande har jag både 20 min backintervaller och 4*4 intervaller. De får jag ta tag i nästa vecka.

Trevlig lucia på er alla som kikar in här trots att det är glest med inlägg.

Förra helgens fina morgonsky

Förra helgens fina morgonsky

 

Ta en lugn kväll

Gårdagens lucka I julkalendern (tar dem ännu i ordningsföljd trots att jag inte tror att det är måste) sade “Ta en lugn skön kväll med raggsockorna på”. ”Fniss” tänkte jag som om vore det utopi. Raggsockorna kan jag dra på men annars är det inte helt lätt att själv välja när man vill ha den där lugna sköna kvällen.

Kvällar brukar jag hålla träningsfria. När jag är uppe i ottan själv brukar jag i allmänhet ha en del för mig. Ofta core- och hantelövningar. På med en kaffebryggning, fixa frukost till liten, förbereda lite för dagens middag, uppdatera mig på nyheter osv. Då känner jag ofta att jag ska hinna med en massa innan jag ger mig iväg helst innan kl 7. På kvällarna är jag nöjd att inte känna en massa måsten. Att fixa middag för stora och små, plocka fram och undan, packa upp och packa ner väskan, leka, natta. Ganska trött lägga sig ner, ofta tidigt. Ja det fyller ganska stor del faktiskt. Att ”bara” ha dessa saker för sig och inte känna att jag dessutom borde göra annat, t.ex. träna, känns bra.

Så ja, igår efter att jag sprungit dagens andra mörka snorkkarpass hem, då var det på med sköna strumpor och en lugn kväll. Även om ”lugn” betyder att jag hade ganska mycket för mig, är dessa kvällsbestyr sådant som är avslappnande.

Dagens lucka säger ”Besök en simhall (och njut av bastun efteråt)”. Jag satsade på det där inom parentes. En bastu efter morgonlöpning och en sväng på gymmet. Bra fredagsstart så det förslår. Och så klart sprang jag in helgen på kvällen. Fredag på det!

En julkalender

Jag är lite sen på bollen men ändå med. Julkalender. Träningsglädje-Sara brukar vara bra på sådana. I år är kalendern extra snäll; lite som klimatet i tränings- och bloggvärlden i övrigt just nu. Vi är lite snällare mot oss själva. Och hur ska en vara snäll mot andra om en inte är snäll mot en själv. Så. Julkalendern är som följer:

Årets julkalender

Årets julkalender

Hittills har jag prickat av de första tre. I måndags fem kilometer i snabbt tempo; morgonspringet går i allmänhet i ganska maklig takt men de dagar jag hämtar ett litet gryn på dagis springer jag som en pil på hemvägen – så i måndags alltså. 10 minuter rörlighet blir det faktiskt flera gånger i veckan så check på den också. Lussebullarna i lucka tre byter jag ut mot årets första (eventuellt sista) omgång risgrynsgröt. Medan risgrynen kokat sig mjuka har jag kört core.

Kommande dagarna blir det annat från kalendern. Snäll blir (är) man.

Dagen jag tränade hela dagen

Idag. Ja, nu är ju inte dagen riktigt slut ännu men jag får väl hålla ångan uppe.

Det är inte alltid så lätt att hålla träning och sig själv uppe när det är mycket annat. Jobbresor, över Atlanten resor, egna semesterresor, vanligt jobb, vanligt hemmaknåp, den lillas förkylningar, egna förkylningar, sömniga och mindre sömniga nätter. Och ärligt så vet jag att jag ändå tränar tillräckligt; kanske inte för att utvecklas jätte mycket, men så pass att jag ändå inte förfaller.

Idag har jag haft lite av en mammaledighetsdag. Febertopp igår för den lilla och vi fick stanna hemma idag. Och jag har alltså tränat hela dagen. Redan 3-4 tiden i natt började jag med stretch och core; det var liksom lite bökig natt och vid den tiden var jag pigg. Sen somnade jag igen en timme eller så, för att sen börja ladda för en löptur. En timmes vagnspring som var skön sömn för den lilla. Hemma igen, tanka med mat, köra några set med hantlar där det funkade. Försök att göra coreövningar på boll men där var sällskapet lite för delaktigt. Några få lyft med kettlebells. Gå av och an med bärselen och försöka söva, styrketräning i sig, ge upp sövandet, bära, lyfta, leka, allt ganska fysiskt. Försöka söva med bärselen på igen, varje sväng halvstopplandes i hantlarna som fortfarande ligger på golvet. Göra en planka på bollen. Gå omkring och vyssja, trösta, jaga. Lyfta upp den som oemotståndligt klänger i benen och säger ”åppalalla”.

Jag förstår varför jag var i sådan bra form styrkemässigt när jag avslutade min mammaledighet i april. Rena träningslägret med inkluderad sömnbrist.

Några timmar kommer hantlarna ännu att ligga framme, bara att greppa nu som då, och vid lite mer lek på mattan ska jag försöka stretcha också. Jag tränar alltså hela dagen idag.

Såg inte så mycket idag. Fast bongade en julgransmarknad och en julcirkus ute i dimman

Såg inte så mycket idag. Fast bongade en julgransmarknad och en julcirkus ute i dimman

1 2 3 134