Jag är förvånad över att jag ”klarat av” att inte springa så mycket senaste tiden. Allt jag sprungit senaste veckorna har varit ett par turer på väg till och från utegymmet. Ännu mer förvånad har nog maken varit. Tror han förberett sig på att jag skulle förvandlas till ett vrak när jag inte skulle få min springdos.

I morse vaknade jag av regnet som smattrade. Första tanken som slog mig var hur härligt det skulle vara att springa genom nyregnad vårskog. All grönska och all frisk doft som blir extra stark när det nyss regnat och som man inte kommer nära på samma sätt cyklandes.

Att springa de dryga 7 kilometrarna är dock onödigt långt just nu och jag var för otålig (eller vaknade för sent) för att gå halva vägen. Ganska förnöjd var jag ändå när jag cyklade min mil till jobbet. Bra substitut. Nära den blöta asfalten men inte alls på samma sätt genom grönskan. Våren är den finaste tiden att springa (som tur är brukar jag tycka att hösten är bäst när det väl är höst), och dagar som idag känner jag mig extra springsugen.

Men jag fick en sån där ”tack för att du cyklar”-påse. Med en stockholmig vattensäck

Äntligen har de fått ner de larviga hockey-VM flaggorna och upp de riktiga flaggorna. De som påminner om att nu är det nära. Loppet som i min värld bara är så där speciellt. I år från åskådarplats – blir spännande det med. Och min gissning är att det blir vita t-shirts i år.

Kroppen genomgår en stor förändring när man är gravid (surprise, surprise). Så klart funderade jag innan hur det skulle kännas, hur jag skulle reagera på den förändringen, både fysiskt och psykiskt och vilken inställning jag skulle ha till förändringarna. Alla är vi ju olika och reagerar olika på förändringarna. För vissa är det mer tärande medan andra kan tycka att tillståndet är det mest naturliga och en förändring till det bättre. Kan direkt säga att jag inte hör till kategori 2. Förstår inte hur någon kan tycka att något är bättre i detta tillstånd (förutom belöningen efteråt och att det att få vara med om detta är fantastiskt), men som sagt, vi reagerar ju alla olikt.

Om jag först tänker på de fysiska förändringarna för mig. Allt som är i gång i systemet är det som påverkar fysiken mest. Men så klart även det faktum att jag har mer än 10 kg extra att bära runt i detta skede. Vikten verkar få en enligt mig oproportionerligt stor fokus. Visst, händer det allt för mycket eller lite där så kan det påverka den lilla där inne, men de flesta ligger väl ändå inom något slags normalintervall.

Läste någonstans att blivande mammor i storstäderna i Sverige generellt är så rädda att gå upp mycket i vikt och de utanför storstäderna tenderar att lägga på sig för mycket. Känns lite läskigt. Själv känner jag inte att det är vikten som gör att jag t.ex. inte orkar springa så mycket nu. Faktiskt är jag förvånad över att 10 kg + på min i normalläge ganska löparanpassade kropp inte känns så mycket och jag lider egentligen inte av att bära omkring på den extra vikten. Har också redan från början varit beredd på att samla på mig något kg extra eftersom jag tidigare inte haft så mycket av extravaran. Däremot är jag förvånad över att allt annat som sker i kroppen tar så mycket kraft, att jag blir andfådd av att gå, att jag är trött som en trasa när jag kommer hem på kvällarna.

Under de kommande två månaderna gissar jag att jag kommer att uppleva större förändringar med tungheten i kroppen och framför allt smidigheten/ klumpigheten. Men det är övergående.

Psykiskt trodde jag nog att just fluffigheten skulle vara lite jobbig men den har inte bekymrat mig så mycket. Kanske för att jag inte känner mig så fluffig trots att jag ser fluffig ut. Att inte träna med samma intensitet trodde jag också skulle vara mentalt jobbigt, men även det har gått bra. Kanske just för att jag kännt mig tröttare, kanske för att det händer något i hjärnan som gör att man blir sådär överförnuftig. Kan erkänna att jag inte alltid tränat enligt förnuftighet utan mer enligt lust och vilja. Ett stort plus har så klart varit att jag kunnat ”träna” på ganska bra hittills, förutom ett par veckor då jag var helstel.

När jag tänker på att springa långpass, eller bara en mil med min ”vanliga”, lätta kropp kan jag ändå känna snålvattnet börja rinna. Faktiskt tror jag att mitt ”mest naturliga” tillstånd är just där. Men var sak har sin tid och nu vill jag vara precis där jag är och i den fluffiga förpackning med innehåll jag är i.

En väldigt amatörig bild från förra veckan; men en väldigt vanlig dag. Och väldigt skönt att ha ”orsak” att konstant gå omkring i stretchiga, icke figursydda kläder. Nästan som att gå omkring i löpartights

Välförtjänt vila efter ett par kilometers löpning, effektiv, i nuvarande mått, styrketräning på utegymmet, småjoggande och skogspromenerande efter det. Nu ligger kroppen och nosar på att höjas till en niopoängare (från åttan som jag redan gav).

Relax

Oh happy Sunday

Jag är inte så kaxig då det gäller pigghet nu. Efter USA resan i början av maj tog det en hel vecka innan jag kände mig återhämtad, och efter att ha varit borta långhelg förra helgen tog det flera dagar innan jag kände mig helt på banan. Utan vårljuset och mina dagliga två mil på cykel skulle jag nog vara väldigt trött just nu.

Trött är jag i alla fall, men jag är säker på att ljuset och träningen gör tröttheten mildare. Tröttheten ett nytt fenomen för en person som brukar kunna stretcha i dygnet både här och där om så behövs. Nu får jag prioritera var energin läggs, och det blir på det jag gör om vardagarna. Men nu är det helg och det äntligen funnits tid och ork åt att packa upp väskorna från senaste veckoslut som stått så gott som orörda sedan söndag kväll (väskorna fyllda med en hel garderob till en liten människa), och så har kylskåpet fyllts och det har trampats ett par cykelmil. I morgon ska löpsteget testas (inte sprungit sedan i måndags) OCH utegymmet attackeras.

Att cykla hem i motvind, medvind, sidovind och virvelvind. Att gå en bit genom skogen och i uppförsbackarna med en cykel som tyngd nästan känna mjölksyra i benen. Att få upp flåset. Att stanna och dofta – nu doftar det verkligen så vårsommar!

Kvällsmagi

Att första dagen på vad som känns som en evighet (egentligen bara en vecka) komma hem innan kl 20. Senaste kvällar har varit fulla av aktiviteter, och innan det några dygn hemifrån.

Och dra modet till ny nivå: Klänning med strumpor, toppat med cykelshorts

Att känna att jag till och med blir bättre på cyklingen.

Trodde jag inte själv för några månader sen

Att bara vara.

Jag har förklumpigast ganska starkt senaste halvåret. Så klart. Och inget som är oväntat, utan precis som det ska. Ska skriva ett inlägg om det här någon dag, men inte nu. Redan för 7-8 veckor sedan när jag sprang tyckte min bredvidcyklande make synd om mig när han småfnissande konstaterade att jag börjat se lite klumpig ut när jag sprang (han poängterade dock att detta var i förhållande till mina vanliga, lätta steg). Visst var jag redan då klumpigare än i normalläge, men jag kände det mest som att jag sprang med ett lägre steg.

Snorkkarmåndag idag igen. Löpning blandat med promenerande. Nu känner jag mig faktiskt också lite klumpig, och det finns liksom inget annat alternativ än att springa med lågt steg. Finns inte heller så stora möjligheter att justera tempot. När jag närmade mig ett trafikljus noterade jag att om jag skulle spurta skulle jag hinna över. Det här går ju ganska bra tänkte jag när jag på lätt fot ökade tempot för att hinna över vägen 50 meter fram. Så kikade jag till höger när jag sprang förbi ett butiksfönster, såg min egen spegelbild och mitt löpsteg. Made my day. Långt i alla fall. Det såg faktiskt riktigt roligt ut. En springande klumsedums, och inte riktigt det där skuttet jag tänkte mig. Inte kanske så konstigt att de som jag berättar för att jag fortfarande springer verkar förvånade (imponerade).

Det må se klumpigt ut men viktigaste är ändå hur jag känner mig. Betydligt smidigare än den där klumsedumsen. Tar den där stilstudien med en nypa salt.

Fluffpuff

Senaste månaderna har jag fått lov att definiera om vad som jag anser vara träning. Inte så konstigt. Malin skrev ett inlägg om ”hålligång” som tangerade detta till viss del.

En del av ens (min) identitet ligger i det jag sysselsätter mig med på fritiden. Och en stor del av min fritid vill jag att ska läggas på träning, att tänka på träning. Riktigt tävlingsfokuserad har jag inte varit på många år då det kommer till löpning, däremot träningsfokuserad. Jag tycker det är roligt och det är en del av mig.

Jag har alltid tyckt att promenader varit rätt obetydliga som träningsalternativ, och det där med power walks har jag fnyst åt i smyg. Som umgås-form, för att få frisk luft eller för att ta sig från plats A till B har dock promenader fullständigt fyllt sin funktion, men träning, nix. Likadant har det varit med cykling. Inte riktigt värt att byta om för att cykla, inte en ”riktig” träningsform om det då inte varit fråga om ett flera timmars pass.

Nu har jag lite andra fysiska förutsättningar, men mitt psyke har fortfarande nästan samma träningsbegär och det skulle antagligen komma att ge mig en identitetskris om jag skulle definiera nuvarande träning enligt mina vanliga mått. Då skulle jag nämligen knappt träna alls. Vilken tur att jag är så flexibel och att det är jag själv som bestämmer definitioner.

Så. Just nu tränar jag när jag cyklar (att vara ute och söndagscykla räknas inte), men transportcykling och övrigt trampande. Tränar när jag gör styrkeövningar hemma. Tränar när jag går aktivare promenader. Nästan så att de 25 minutrarna jag cyklade till och från en lunchdate i veckan också räknas för de gick i en rasande fart…

Svårt att säga om jag kommer att definiera om igen efter en tid.

I morse ingick även ”titta-på-blommande-körsbärsträd” i träningspasset. Kors i taket. Men så vackert.

Senast jag sprang Snorkkar-pass fick jag anpassa vägen för att undvika isbeklädda stigar. Igår när jag igen spang iväg (okej – lufsade blandat med promenerande) var det helt torra stigar och gröna små löv på träden. Så snabbt det går, och så härligt med vår. Löpning nu känns mer som något slags styrkepass, fram om kondition, och trots att det funkar att springa kan jag ändå konstatera att cykling verkar vara en mer lämplig aktivitet för mig framöver. Ska jag springa räcker det med några få kilometrar.

Så med det fick det bli cykling idag. Shortspremiär, och allt. Kortärmat på hemvägen. Och ja, jag skrev visst redan att det är skönt med vår – kan vi ha det så här jämt?

Morgonsnork

Har varit ganska seg hela helgen, men tror att jag börjar vara på banan igen nu lagom till måndag. Jag vet inget som är så energipåfyllande som att vara hemma, göra små utflykter, gå promenader och träna lite.

Efter att inte ha cyklat sedan i måndags kände jag mig faktiskt riktigt sugen på att cykla, så det fick det bli igår. Ett slags långpass på två timmar. Bara lätt vind, soligt, och vägrenar täckta med vitsippor och fint sällskap. Idag 2 km jogging till utegymmet, ett gäng övningar och 2 km jogging hem. Nöjd så. Eller egentligen – mer än nöjd. Ska jag vara ärlig tycker jag att det är lite coolt att jag börjat kunna springa igen. Det går långsamt, jag är klumpig, tar gåpauser, och antagligen inte så många pass jag kommer att springa till, men ändå.